Apatiska barn med uppgivenhetssyndrom

SVT måste ta ansvar för apatiska barn-skandalen

Sedan det första fallet 1998 har uppemot tusen asylsökande barn och ungdomar fått diagnosen uppgivenhetssyndrom.

Asylsökande barn tvingades spela sjuka – men SVT avfärdade allt som rasistiska rykten. Uppdrag granskning måste utan skygglappar följa upp sitt famösa reportage.

I ett uppmärksammat reportage slog SVT:s Uppdrag granskning år 2006 fast att uppgifterna om att somliga av de så kallat apatiska flyktingbarnen simulerade sina symptom byggde på ”rykten, lögner och rena faktafel”. Bilden att den statliga utredaren, Marie Hessle, tillsammans med personal på Migrationsverket helt grundlöst hade försökt smutskasta utsatta familjer satte sig.

De som ifrågasatte epidemin anklagades för att ha främlingsfientliga motiv.

Nu har några av huvudpersonerna, i dag vuxna, valt att träda fram. I tidningen Filter berättar Anahit och Nermin om hur deras föräldrar svalt dem och tvingade dem att spela apatiska, i hopp om att det skulle ge familjerna uppehållstillstånd.

För Nermin pågick isoleringen, vanvården och misshandeln i tre och ett halvt år. Filter citerar hans journal, där vårdpersonalen uttrycker oro för att ”familjen kommer att arbeta för att han ska gå ner i vikt”.

Var är självkritiken, Uppdrag granskning?
Kanske vågade de inte larma. I SvD intervjuades 2005 flera sjuksköterskor som vårdat ett femtiotal apatiska barn, och som berättade att de sett att föräldrar aktivt motarbetade vården. Men att ”Vårdsverige lagt locket på”:

”Det är viktigt att kunna prata om det utan att ses som en förrädare eller en rasist”.

Man skulle kunna tro att Filterintervjun med Nermin och Anahit skulle leda till medial självrannsakan. Vilket ansvar har svenska medier för att debatten blev så svartvit att vårdpersonal, av rädsla att förlora jobbet, inte vågade berätta att barn for illa?

Medierna i P1 ordnade visserligen en debatt mellan Gellert Tamas, som gjorde Uppdrag granskning-reportaget 2006 och skrev boken ”De apatiska” 2009, och Ola Sandstig från Filter. Men den lakoniska slutsatsen blev att ”Sandstig och Tamas står milslångt ifrån varandra”. Som att detta är en fråga som är avklarad, bara båda sidor fått höras. Lyssnaren lämnades utan några egentliga svar.

Janne Josefsson: ”SVT gjorde inte sitt uppdrag”
Janne Josefsson, som själv jobbade på Uppdrag granskning när det begav sig, kritiserade det ensidiga reportaget om apatiska flyktingbarn under ett panelsamtal på bokmässan:

”SVT gjorde inte sitt uppdrag. Vi måste ställa frågorna, varför hände detta mitt framför våra ögon?”

Uppdrag granskning är SVT:s flaggskepp för grävande journalistik. Det är ett program som tittarna måste kunna lita på. Men cheferna har inte velat uttala sig om att Tamas tes inte håller. Det enda raka är att göra en rejäl granskning av frågan om de apatiska barnen igen.

Sedan det första fallet 1998 har uppemot tusen asylsökande barn och ungdomar fått diagnosen uppgivenhetssyndrom. Om föräldrarna – medvetet eller omedvetet – har påverkat sina barn att bli eller spela apatiska är det rimliga att skilja dem åt. Det verkar ha gett goda resultat både i Norge och på ett svenskt behandlingshem.

Varför valde SVT att bortse från larmen? Har ansvariga inom sjukvården, socialtjänsten och Socialstyrelsen blundat för risken att föräldrarna har del i apatin, och därmed förlängt lidandet? Hade man agerat annorlunda, om det inte hade handlat om barn till minoriteter?

Det är frågor som jag hoppas att SVT vill besvara.


Uppdrag granskning svarar Linda Jerneck

Frågan om de apatiska barnen är komplex. Oavsett orsak till att barn till att barnen hamnar i detta tillstånd, sjukdom eller simulering, rör det sig om en tragik som förtjänar en diskussion präglad av saklighet. Men debatten om de apatiska barnen har genom åren färgats av övertoner och ogrundade påståenden. Det gäller även krönikan i Expressen (2/10) om det program som Uppdrag granskning sände 2006.
Skribenten Linda Jerneck påstår att SVT avfärdade uppgifterna om att asylsökande barn tvingads spela sjuka som ”rasistiska rykten”. Hon hävdar att programmet slog fast att uppgifterna byggde ”rykten, lögner och rena faktafel.”

Lind Jerneck har kanske inte sett programmet. Eller så har hennes minne fördunklats genom åren. I själva verket gjorde reportern Gellert Tamas det som alla sanningssökande journalister ska göra, nämligen att i sak gå till botten med utsagor i en viktig samhällsfråga.

En statlig utredning, tillsatt av regeringen, som skulle ligga till grund för politiska beslut, hade slagit fast att det förekommer manipulation i form av simulering och förgiftning. Gellert ställde sig frågan: Vad finns det för bevis? Och han fann att de uppgifter och påståenden som utredarnas slutsats grundades på inte höll för en närmare granskning. Det gäller exempelvis uppgifter från läkare som låg till grund för påståenden om förgiftning och simulering. När Tamas i intervjuer med dem nystade upp vad som låg bakom deras yttranden så fanns det till slut inget kvar.

”Rykten, lögner och rena faktafel” är en högst relevant beskrivning av de uppgifter som regeringens utredning byggde på. Citatet är hämtat från en artikel på SVT:s sajt, där det tydligt framgår att det syftar på utredningen och således inte på barn som spelar sjuka.

Gellert Tamas slutsats i programmet:

”Trots tre månaders letande och samtal med läkare, psykologer, polis och Migrationsverk lyckades jag inte hitta ett enda konkret belagt fall av manipulation”.

Han slår således inte fast att det inte förekommer manipulation.
I ett uppföljande program, som sändes året efter, får Gellert Tamas frågan av programledaren Janne Josefsson om han kan utesluta förgiftning eller simulering. Tamas svarar:

”Helt kan man aldrig utesluta det. Det finns alltid föräldrar som är beredda att göra det mesta.

Vi tar all kritik även mot gamla program på största allvar. Men de fall av manipulation som tidskriften Filter nu har tagit fram motsäger inte innehållet i reportaget som Uppdrag granskning sände år 2006.

Nils Hanson, f d ansvarig utgivare, SVT Uppdrag granskning

Ulf Johansson, nuvarande ansvarig utgivare