Fyrmanswhist

Fyrmanswhist

Det här är ett av de mest klassiska spelen. Det spelas över hela världen. Det har blivit stilbildande och givit upphov till en massa varianter. Det är ett spännande, och enkelt spel som är lätt att lära sig. Spelet bygger visserligen mycket på vilka kort man begåvats med, men går samtidigt att påverka genom egen skicklighet. Har man lärt sig spela Whist, då kan man också i princip en rad andra spel. Spelsättet, spelföringen, taktiken och idén går igen, och det gör att Whist egentligen är det spel man borde lära sig allra först. Kort sagt, ett "allmänbildande" spel. Förutom en massa avläggare - alla i sig intressanta, spännande och roande - finns det också i Sverige några varianter på själva Whisttemat. D v s man spelar Whist lite olika. Det finns Whist med trumf och utan, det finns whist där man begär spel på ett bridgeliknande sätt. Men det allra vanligaste spelsättet, det är det som vi ska beskriva.

Antal spelare: 4
Antal kort: 52, ingen joker
Given: Alla kort fördelas, ett i taget, bordet runt. Spelarna ska sitta mitt emot varandra, två och två. Spelet är nämligen ett parspel. Sedan korten delats ut, tar varje spelar upp sina tretton kort, sorterar dem i färger och sätter dem i fallande valörordning i handen. Ingen får lov att se den andres kort.

Kortens värde: Också i det här fallet kan man säga att en mängd spel följer Whist-ordningen, d v s tvåorna är lägst, essen är högst och räknas som 14. Det innebär att efter tiorna kommer knektarna (=11), damerna (= 1 2), kungarna (= 1 3) och till sist essen.

Det här går spelet ut på: Det finns två olika spelsätt, antingen "spel" (eller "rött") eller "pass" (vilket också kallas "svart"). l det förstnämnda fallet gäller det att ta så många stick som möjligt, i det andra fallet så få stick som möjligt. Det finns ingen trumf.

Spelregler: Whist är som sagt ett parspel. Det betyder att du hela tiden måste vara mycket uppmärksam på hur spelet förs, så att du så snabbt som möjligt kan bilda dig en ungefärlig uppfattning om hur korten sitter. Framför allt är det mycket viktigt att du tror dig förstå vad din medspelare har. Ni två ska ju tillsammans ta så många spel som möjligt, eller så få som möjligt. Spelet börjar med att var och en avger ett bud. Det går så till att spelarna, efter det att de sorterat och gått igenom sin hand, bestämmer sig för om de vill "spela" eller "passa". Självklart är det så att ju bättre kort du har, desto större är chanserna att du tar många spel. Har du väldigt dåliga kort, d v s låga kort, inga följder med t ex ess och kung i topp, då är chanserna större att spela "pass". När du funderar över om du ska "spela" eller "passa", ska du ha din medspelare i tankarna. Om du själv tror dig om att kunna ta åtminstone fyra säkra stick, då är det rätt troligt att också din medspelare ska kunna hjälpa till och ta åtminstone tre stick. Då ska du begära ”spel” För att gå hem, d v s vinna spelet, måste du och din medspelare ta 7 stick. Varje stick över sex ger 1 poäng. När ett par bjuder spel och inte går hem, tar motspelarna straff, d v s de får 2 poäng per stick över sex. Om du inte tror dig om att själv kunna ta fyra stick, då är det säkrast att "passa". l "pass" gäller det att du och din medspelare inte får ta mer än 6 stick. Klarar ni det, får ni 1 poäng. Varje stick mindre än sex ger också 1 poäng. Det här med att fyra säkra stick är detsamma som att du ska bjuda "spel" och tvärtom, det är förstås en tumregel. Självfallet kan du få sådana kort att du har både fyra säkra stick och fler och ändå inte bör bjuda ”spel”. Det är nämligen så att om du begär spel, så ska din motspelare till höger om dig spela ut första kortet. Du kanske sitter med sådana kort att du aldrig får en chans att ta något stick. Du kanske aldrig kommer in och får spela ut dina säkra kort. Och du vet ju inte vad din medspelare har, och framför allt, han vet inte vad du har, så han kan kanske inte spela sådana kort att du får ta dina säkra stick. Nu återgår vi till budgivningen. När alla sorterat upp sina kort och funderat över "spel" eller "pass", lägger spelarna ihop korten. Underst lägger var och en ett rött eller svart kort. Det röda kortet visar att du begär "spel" (rött), det svarta kortet att du vill ha "pass" (svart). Spelaren till vänster om givaren börjar visa. Om alla visar svart kort blir det "pass". Så fort någon eventuellt visar ett rött kort, avbryts budgivningen, för därmed är det redan klart. Det blir "spel". Det spelar ingen roll om det är en eller flera spelare som visar svart, så fort någon visar rött, blir det "spel". l Whist måste du hela tiden bekänna färg. När du är renons i en färg, får du saka. Det är inget krav på att du ska sticka över. Du får hela tiden spela det kort du vill. När budgivningen är klar, är det spelaren till höger om den som visat rött som spelar ut. Är det pass-spel är det spelaren till vänster om givaren, d v s förhand, som börjar. i pass-spelet ska du så snabbt som möjligt försöka bli ren (renons) i en färg, eftersom du ju då får saka och kan bli av med höga eller farliga kort. Det kan alltså rentav vara bra att ta ett par spel i början för att sedan kunna saka. Naturligtvis kan det också vara förnuftigt i pass-spelet att spela ut kort i en sådan färg som din medspelare är renons i. Då får han saka. För att på regelrätt sätt kunna tala om för medspelaren vilka kort du har, kan du ta till de här knepen: När du spelar ut i "spel", drar du ett av de lägre korten i din bästa färg. Medspelaren går då in och lägger sitt högsta kort för att visa vad han har. l bästa fall kan han ta sticket och då ska han omedelbart replikera med att spela tillbaka i din färg. Kan han inte ta sticket, så vet han till nästa gång, då han kommer in och får spela ut, vilken färg som är din bästa och som du kan ta spel i. På motsvarande sätt kan du göra i pass-spelet. Du spelar ut ett kort i din bästa pass-färg, d v s den som du har lägst kort i eller som du tror dig om att slippa ta så många spel i. Medspelaren tar sticket och spelar ut i din färg. Det finns ännu ett sätt att tala om för medspelaren vilken färg som är din bästa. När du sakar, så gör du det i den färg som du vill få utspelad. På motsvarande sätt måste du naturligtvis då se upp med hur dina motspelare "signalerar" till varandra. Du ska förstås, om det är möjligt, undvika att spela deras färger. Det par som först fått 13 poäng vinner spelet.