Towel Day 2010 - (42)

Klicka på bilderna så blir de tydligare. Och här kommer några till:

På gymmet
I omklädningsrummet
Hemma igen

Det regnar och är alldeles för kallt för en ordinär Towel-Day-manifestation och tröjan som har använts varje tjugofemte maj i sju år, kommer i år att bäras under en varm jacka.

Handduken kommer väl till pass när regnvattnet ska torkas av ansiktet.

Det finns antagligen några som behöver en bakgrund till dagens firande och här kommer en del.

Vi börjar med att besöka upphovsmannens hemsida som lever trots att Douglas Noel Adams (DNA) lider av permanent existensbrist.

Eftersom talet 42 är en viktig komponent, gör vi en rundvandring bland talets olika aspekter.

En granskning som studerar omständigheterna kring historien om Liftarens Guide till Galaxen (h2g2).

Klarläggande från DNA: "It was later pointed out by readers that 6 × 9 = 42 if the calculations are performed in base 13, not base 10. Douglas Adams later averred that he was not aware of this at the time, and repeatedly dismisses this as an irrelevant concoction, saying that "nobody writes jokes in base 13 [...] I may be a pretty sad person, but I don't make jokes in base 13."

Kort sammanfattning av världens enda trilogi i fem delar:

"Det börjar med en torsdag.

En flicka sitter på ett café i Rickmansworth och kommer på vad som hela tiden har gått snett med Jorden. Planeten skulle kunna bli ett trevligt ställe att bo på, denna gång utan att behöva spika upp någon på ett träd (Jesus, alltså). Men historien handlar inte om henne, utan om en bok. En bok som är både billigare och bättre än Encyklopedia Galactica, och med TA DET LUGNT skrivna i stora, vänliga bokstäver på omslaget. Liftarens Guide till Galaxen.

Den ser ut som en lite större miniräknare, en skärm som är ca 10x10 cm stor, och den har ett hundratal små, platta tangenter. Den hade publicerats i micro-sub-mesonkomponent, för hade den blivit tryckt i vanlig bokform skulle en interstellär liftare behövt flera otympliga byggnader att bära omkring den i.

Det börjar med ett fyrkantigt, fult tegelhus på landsbygden. I det bor Arthur Dent. Han hade bott där i ca tre år, sedan han flyttat från London. Arthur är omkring 30 år, lång, mörk och aldrig tillfreds med sig själv. Han arbetar på den lokala radiostationen, och inte i reklambranschen som alla andra.

Denna speciella torsdagmorgon vill Mr. L. Prosser riva Arthurs hus och bygga en motorled istället. Mr. L. Prosser är en kolbaserad, tvåbent livsform i 40-årsåldern, fet, pussig och i kommunal tjänst. Han är även ättling i rakt nedstigande led till Ginghis Kahn, fast det syns inte. Han har för övrigt en viss förkärlek för små pälsmössor. I protest mot att huset ska rivas lägger sig Arthur ned i gyttjan, i morgonrock, framför de gula bulldozrarna.

Det är då Ford Prefect dyker upp. Ford kommer inte alls från Guildford, som han brukar hävda, utaan från en planet i närheten av Betelgeuse. Han hade kommit till Jorden 15 år tidigare, som faktasamlare åt Guiden. Nu låtsas han vara en arbetslös skådespelare istället, och försöker smälta in i jordsamhället. Han är inte uppseendeväckande lång, ser bra ut (men inte för bra), och han har stripigt, rödblont, tillbakakammat hår. Ansiktshuden tycks strama bakåt, han blinkar inte tillräckligt ofta, leendet är en aning för brett, han är underlig i allmänhet med en del udda vanor.

Efter att ha dragit med Arthur till Hästen och Stallknekten (den lokala puben), utplånas Jorden av de illasinnade vogonerna. Vogonerna är gröna och åker i gula rymdskepp, som ser koagulerade och inte konstruerade ut. Vogonkaptenen Prostetnic Vogon Jeltz är ingen vacker syn - ens för andra vogoner. En starkt böjd näsa sticker ut en bra bit framför en grisaktig panna, och han är grön. När vogonerna för första gången kravlat sig upp ur de trögflytande vogsfäriska haven, var det som om evolutionens krafter bara hade gett upp och vänt sig bort i avsky. Vogonerna kunde klara sig utan det naturen hade nekat dem, ända tlls de själva hade kunnat bättra på de värsta anatomiska olägenheterna med kirurgi. På något sätt lärde de sig hur man reser i rymden och gjorde sina vogonpengar till galaktisk hårdvaluta. Vogonerna har anställt dentrasser som kökspersonal på långdistansskeppen. Dentrasserna är bråkiga matvrak som hatar vogoner, men älskar deras pengar, och den enda vogon de vill se är en retad vogon. Det var dentrasserna som plockade upp Ford och Arthur innan Jorden sprängdes, bara för att det skulle reta vogonerna, så klart. Guiden varnar: Tillåt under inga förhållanden en vogon att läsa poesi för dig. Ändå är vogonpoesi bara den tredje värsta i hela Universum...

Givetvis får både Arthur och Ford en dos av den innan de slängs ut i rymden, och blir upphämtade av Hjärtat av Guld. Hjärtat av Guld är ett rymdskepp som ser ut som en vit sportsko, och som drivs av den Oändliga Osannolikhetsdriften.

Ombord på skeppet finns Jordkvinnan Tricia Trillian MacMillan och galaxens president Zaphod Beeblebrox. Trillian är slank, mörk, humanoid, och har långt, lockigt hår, fyllig mun, en intressant knopp till näsa och löjligt bruna ögon. När vi först får höra talas om henne är hon klädd i en lång, böljande sidenklänning med en röd huvudduk knutet på ett speciellt sätt. Hon ser kort sagt arabisk ut. Zaphod är Fords halvkusin från Betelgeuse 5. Han beskrivs som en äventyrare, f.d. hippie, vällusting (kriminell? - mycket troligt), manisk linslus och fullkomligt väck. Jopp-Hej-Di, den trippelbröstade horan på Eroticon 6, beskrev honom en gång som en Explosion (eg. the best bang since the Big One), och hans hjärnvårdsspecialst Gag Halfrunt hävdar att han är en heftik snuppe. Store Z har för sjunde gången blivit vald till Den Sämst Klädda Tänkande Varelsen I Det Kända Universum. Han är i stort sett humanoid, bortsett från det extra huvudet och den tredje armen, han har ljust, rufsigt hår, blå ögon och är ständigt orakad. Han stjäl Hjärtat av Guld på sin 200:e födelsedag. Ombord på detta märkliga skepp finns även skeppsdatorn Eddie, en glad försäljaraktig typ, och den manodepressiva roboten Marvin.

Marvin hatar alla dumma humanoider och alla andra livsformer också, för den delen. Han är resultatet av Sirius Cybernetics Corporations RMP-Special-projekt (RMP = Riktiga Människo-Personligheter). Marvin är en prototyp. Han klagar serien igenom på att han har hemska smärtor i dioderna på vänster sida, och att ingen lyssnar på honom och byter ut dem. Marvin är en silvrig plåtgubbe med röda, triangulära ögon. Tillsammans är de på väg till Hästhuvudnebulosan för att leta efter den legendariska planeten Magrathea. Efter att nästan blivit nedskjutna av ett fem miljoner år gammalt försvarssystem, landar de på planeten.

Arthur träffar på Slartibartfast när resten av gänget går på upptäcktsfärd inne i Magrathea. Slartibartfast är en gammal planetarkitekt med förkärlek för fjordar. Han fick pris för Norge, för övrigt. Slartibartfast visar en Sens-O-Tape-inspelning (en slags film), där vi får reda på att svaret till den Stora Frågan om Livet, Universum och Allting är 42. Det tog bara 7,5 miljoner år för Djupa Tanken - den näst bästa datorn i universums historia - att lura ut det. Vi har bara aldrig känt till den rätta frågan. Djupa Tanken kan inte räkna ut Frågan, så han designar den bästa datorn i hela universums historia: Jorden. Jorden byggs på Magrathea, som en gång var rikt p.g.a. en lukrativ planetbyggarindustri, men Jorden förstörs fem minuter innan den tänkt färdigt. Två vita möss (som Trillian haft med sig hemifrån) visar sig från sin rätta sida och vill ha Arthurs hjärna, som kan innehålla Frågan. Sällskapet flyr tillbaka till Hjärtat av Guld, och bestämmer sig för att åka till Milliways - Restaurangen vid Slutet av Universum - men resan är lång...