Uppdatering: Det senaste om knutbysekten
Den här artikeln bör ni läsa noga och gärna två gånger.
Klicka på rubriken om du vill läsa mina senaste inlägg om Knutby-sekten.
Den psykiska tortyr som Sara Svensson utsattes för av sin sektdrottning och hennes pastorsmuppar, borde döma dem alla till evigt kolskyfflande i helvetets hetaste pannrum
Newsdesk
Konferensprogram
UPPDATERING DAGEN EFTER KONFERENSEN
Här kommer Rigmor Roberts artikel i sin helhet:
Under tre februarikvällar kommer svenska folket att få se TV4-journalisten Karin Swärds film om den dödskult som uppstått i Knutby 2003. Filmen lär bekräfta många osannolika men sanna uppgifter i en ny bok av Eva Lundgren, Knutbykoden. En teaterpjäs om Knutbybrotten spelas i Uppsala och 5 februari möts kristna ledare, en knutbypastor, akademiker, läkare och allmänheten i en konferens om Knutby vid Uppsala universitet. Många är ense om att den sociala trosmiljön var orsak till mord och andra brott som medlemmar där begått. Eva Lundgren och jag är ense om detta och till skillnad från i sekterna kan hon och jag också vara oense. När det gäller "barnflickans", Sara Svenssons, person och handlande är vi det.
Eva Lundgren gör i sin bok ett gediget försök att begripa det obegripliga: Hur kom knutbyledarna undan ansvar för att ha vilselett församlingen in i katastrof? Hur kunde gruppen acceptera mord och mordförsök mot kamrater? Delta i anstiftan? Ställa upp på misshandel av barn och av kamrater? Gemensamt mobba Sara Svensson och andra som Åsa Waldau "dömt till tukt"? Titta bort när mord skett och redan nästa dag möta omgivningen med leenden? Eva Lundgren analyserar trosläran som kan kallas gnostisk, knutbyledarna säger sig ha hemligheter ihop med Gud. Med dokumentation och foton avslöjas knutbyledarnas livsstil med privilegier, dubbelliv och hemligheter. I en social struktur förhåller sig församlingen som en fan club till Åsa Waldau. Porträttaffischer pryder grupplokaler och i hemmen har medlemmar inramade foton av henne. Gruppen tillämpar en sträng lydnadsordning med bestraffningar, tukt och angiveri. Med kramar, sång, kärlek och förkunnelse har man gemenskap mest var kväll.
I totalitära grupper utvecklar medlemmarna likheter i beteende och uttryckssätt (pseudoidentitet). Anders Forsman, professor i psykiatri, skrev i sitt yttrande om Sara Svensson, att hon var "Överdrivet tillmötesgående och ibland på gränsen till flirtig i sitt beteende. Hon log ofta flickaktigt på ett oskuldsfullt sätt." Detta stämmer som en typbeskrivning av kvinnorna i sekten, inräknat Åsa Waldau. Även barn i församlingen har ett inbjudande beteende. Utomstående som hälsat på har funnit det konstigt när små barn krupit upp i deras knä, lagt armen om den främmande tantens eller farbroderns hals och sagt: "Jag älskar dig."
Helge Fossmo och Sara Svensson blev dömda för mord. De tillhörde båda gruppens inre krets. En avgörande skillnad mellan dem var att Helge Fossmo gjorde avlönad karriär i församlingen medan Sara Svensson undan för undan trycktes djupare ner i hierarkins absoluta bottenhål.
Om man trycker ned en person men inte snabbt ångrar sig, erkänner och ber om förlåtelse har man skapat ett vittne. Den nedtryckta vet hur brutal, hänsynslös, likgiltig, feg man kan vara. Om man vill framstå som bättre än man är måste man förhindra att det farliga vittnet kommer till tals. Sara Svensson blev ett vittne till partnerbyten, mordplaner, barnmisshandel, fylla, ekonomisk utsugning. Vad skulle utomstående säga om de fick klart för sig hur hon och andra haft det i Knutby Filadelfia?
Helge Fossmo och Eva Lundgren målar i boken upp en bild av Sara Svensson som kylig, erotiskt "avancerad" och avvikande. Jag invänder med kraft mot deras alternativa personlighetsprofil av Sara Svensson. En kvinna som mobbas, stressas, förnedras kan som Sara Svensson söka närhet hos en man fast hon inte längre har hopp om kärlek eller ömhet. Av samma skäl som unga kvinnor dämpar sin ångest genom att skära sig och svälta sig kan de trappa upp andra självdestruktiva beteenden. Helge Fossmo faller i boken tillbaka i det synsätt som terapin ska hjälpa honom bort från: efterkonstruktioner, att skylla ifrån sig, blaming the victim.
Kan de inblandade och vi utomstående förstå hur Sara Svensson, själv offer, begick brott?
Ja, säger K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet för rehabilitering av drogmissbrukare. Han ser som jag likheter mellan sektberoende och andra beroendetillstånd. "De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen."
Vi kan också jämföra Sara Svenssons lydnadshandlingar med Milgrams rön från experimentserien på 1960-talet. Två av tre normala människor var beredda att på uppmaning från en person man uppfattade som auktoritet döda en medmänniska med elstötar. Försökspersonerna våndas men de fortsätter ända fram till den dödliga dosen.
För det tredje kan man jämföra med en beprövad metod att förvandla vanliga tjejer i t-shirt och jeans till självmordstorpeder med dynamitbälte under dok och slöjor. Ett exempel är Julia Juziks berättelser om hur kvinnor värvas. En karismatisk kvinna reser till byar i Tjetjenien för att värva en yngre kvinna. Flickan följer med, blir en ledares älskarinna. En dag har hans känslor svalnat och gruppen vänder ryggen åt den unga kvinnan. Hon är nu en fallen kvinna som skäms. Desperat tyr hon sig till mannen, isoleras och blir hans slav. Då får hon veta att det finns något hon kan göra. Dynamitbältet om hennes midja är ett trosprov. Så får hon nåd.
I Sara Svenssons fall har Åsa Waldau spelat rollen av den värvande kvinnan. Helge Fossmo blev älskaren som Sara Svensson gav allt. Utstött blev hon andras verktyg. Varför? För att få nåd.
Sara Svensson har sedan rättegångarna inte berättat hur det kändes att bli dömd till tukt av Åsa Waldau, bli psykiskt misshandlad av kamrater och isoleras hos Helge Fossmo. Men Margaretha Sturesson har skrivit en bok, "Om det så skulle kosta mig livet" om sina erfarenheter av demonutdrivning och gruppmisshandel i en sekt i Höör. Hon blev inte som Sara Svensson programmerad till mord utan till självmord. Margaretha Sturesson överlevde med hjälp av lång sjukhusvård men vid insomnandet överfaller ännu minnesbilderna: "Tänk om de har rätt? De är så övertygade. De är så starka. De är så eniga... Inte öppna ögonen. Inte titta. Inte säga något. Inte tänka. Inte finnas. Det gör för ont."
I en totalitär miljö - i en sekt eller diktatur - kan vem som helst brytas ned. De ledare och medlemmar som plågade Margaretha Sturesson ler vänligt i media och försäkrar liksom Knutbyledarna att allt ont är förtal eller något de lämnat bakom sig.
Det pågår tortyr mitt ibland oss, i kristna församlingar som spårat ur. Pastorer utan utbildning ordinerar tukt och demonutdrivning gentemot medlemmar som är psykiskt och socialt utsatta. Även barn misshandlas på detta sätt. Det finns ansvarsnämnder för vårdyrken, lärare, advokater och präster inom svenska kyrkan. Vi har en lag i Sverige som gör det straffbart att bedriva kvacksalveri vid svåra kroppsliga sjukdomar. Samma sak borde gälla vid missbruk av själavård. Om det funnes en oberoende ansvarsnämnd för felbehandling i själavård vore Sara Svensson och Margaretha Sturesson klara anmälningsfall.
Jag vädjar till landets skarpaste jurister att se till Fallet Sara Svensson. Hur är det möjligt att hon - manipulerad och utnyttjad av sina ledare - blev dömd att betala skadestånd till dem? Professor Madeleine Leijonhufvud menade att Sara Svensson blev utsatt för ett justitiemord. En haverikommission av frivilliga har under fem år granskat domar och sammanställt faktamaterial. Domstolen hade 2004 inte fakta att döma rätt i Knutbymålet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar