Parallella samhällen och relativisering

 

Carolin Dahlman: Våra lärare ska "kränka" islam!

Enligt SVT:s reporter "provocerade" den halshuggne läraren fram mordet på sig själv. Men i ett fritt samhälle måste det vara tillåtet och välkommet att diskutera religioner öppet. Om de lättkränkta vinner tystas vi alla, och rädslan blir vardag.

Carolin Dahlman – Ledarkrönika • Måndag 13:02

Att diskutera känsliga frågor öppet är en nödvändighet i en demokrati.

Många har med rätta upprörts av att mellanstadieläraren Samuel Paty i fredags halshöggs av en ung man som var sur över att läraren på en lektion hade visat en skojig teckning av "profeten" Muhammed.

”Allahu akbar” ska 18-åringen ha ropat innan han mördade en medmänniska för att han visat barn en teckning. Gud är större, alltså! Vilket skitsnack. Hans "gud" måste vara en liten lättkränkt fjant som inte kan tolerera debatt utan hellre vill att sina anhängare mördar oskyldiga.

Det yttersta våldet kommer ur tanken att man inte ska få kritisera en viss religion, och det finns människor även här som har sådana tankar. Till och med i de politiska partierna finns det tydligen antiliberala åsikter. Mahmoud Addas, förtroendevald för Centerpartiet i Krokom, skrev på Facebook apropå händelsen i Frankrike: "kränkning och förolämpning av religioner och övertygelser är inte yttrandefrihet, det är också ett smutsigt brott".

Man gnuggade sig i ögonen. VA? Ett smutsigt brott att förolämpa någons religion? Menar han verkligen att det INTE är yttrandefrihet att ha rätt att förolämpa? Var går gränsen då och vem drar den?

Centerpartiets svar var att Addas insett att hans text "har tolkats som att han vill lagstifta mot att religion ifrågasätts".

Men det var faktiskt inte ett eventuellt lagstiftningskrav jag som liberal vände mig emot, utan att C-politikern ansågs "smutsigt" att ”kränka”. Värderingen i sig är förfärlig och ju fler som bär den, desto tystare och räddare riskerar vi tyvärr att bli.

Läraren Marléne Stenman från Motala skrev på Facebook: "Tanken är att man som lärare bl a ska utmana elever till att kritiskt granska och reflektera över samhället, historiskt och i nutid. En kollega i Frankrike har blivit halshuggen i en sådan situation när han visat en karikatyr på en profet (jag vågar inte ens skriva ut namnet) pga att ett religiöst påbud förbjuder detta. Jag skulle kunna vara en potentiell sådan, som säger eller gör något som retar upp och provocerar elever/vårdnadshavare i liknande situationer".

När en stark lärare som Stenman inte vågar skriva ut namnet på profeten, samt uttrycker oro över att vara nästa offer, så vinner förtryckarna och hatarna.

Vi liberala krafter måste uppmuntra fler lärare att tydligt undervisa barn om svenska värderingar som tolerans, öppenhet, yttrandefrihet eller jämställdhet. Vi måste se till att lärarna är trygga och fria, för den uppfostran de ger ligger till grund för allas trygghet och frihet.

Tyvärr går många i koranskolor där de kan få en annan uppfattning. Terrorforskaren Magnus Ranstorp kommenterade för ett par år sedan:. ”Där isoleras unga individer och det sprids väldigt hatiska budskap mot väst och antidemokratiska budskap".

Svenska skolan ska vara en motvikt. Där ska lärare inte bara kunna tala om känsliga ämnen utan ha en plikt att göra så.

Det är självklart inte snällt att kränka och tala illa om någon eller något egentligen, men att diskutera öppet är en nödvändighet i en demokrati. Folk måste lära sig att vifta bort orden i stället för att känna sig kränkta och kräva hämnd för minsta lilla.

Och vi får aldrig anpassa oss efter dem som försöker tysta kritiker av hederskulturer eller islamism genom att skrika "islamofob".

När SVT Rapport i en sändning beskrev händelsen som ett "knivmord" förminskade man vidden av det som har hänt och jag undrar varför. Och när SVT-reportern Christian Catomeris i en analys talade om utbildningen som "provocerade fram det här dådet" lades skulden alltså på läraren? Inte heller gjordes någon koppling till Sverige och risken för liknande händelser här.

SVT beskrev förresten också i ett inslag hur en folksamling i Paris sjöng nationalsången och höll en tyst minut för Samuel Paty.

Jag kunde inte komma ifrån känslan av att det hade varit mer passande att hålla en vrålande minut. Det är ju tystnaden vi är emot och det frispråkiga, högljudda samhället vi svenskar är för.

Än så länge i alla fall.