Sidor

lördag, oktober 31, 2020

Koranen




Det här kan vara en Muhammedkarikatyr, skrivet av Mohamed Omar

Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.

Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.

Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.

I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:

”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”

Men Koranens versioner av de bibliska berättelserna skiljer sig ofta från originalet. Som Zetterstéen också påpekar var Muhammeds kännedom om kristendomen ”ganska ytlig”. Ibland finner vi rena missförstånd som visar att Muhammed, eller den grupp författare som skrev Koranen, inte kunde läsa de judiska och kristna skrifterna på originalspråken hebreiska, arameiska och grekiska. Och någon översättning av skrifterna på arabiska fanns inte, då det inte torde ha existerat en enda arabisk bok före Koranen.

Zetterstéen menar att det är ”otvivelaktigt” att Koranens författare inte studerat några skriftliga källor, utan att han, eller de, uteslutande varit hänvisade till muntliga uppgifter. Mot den bakgrunden förstår man bättre varför Koranens författare på flera ställen framställer det som något stort och sensationellt att det nu finns en arabisk bok. Äntligen kunde araberna, efter att ha känt sig underlägsna judar och kristna, vilka ju hade heliga böcker, nu visa upp en egen! ”Vi hava förvisso sänt ned den som en arabisk Koran…” (12:2), kunde Muhammed säga med stolthet, och: ”En skrift, vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap.” (41:2)

Arabernas bok var deras egen såtillvida att den var skriven på deras eget språk, men när det kommer till innehållet var den alltså långtifrån egen. Författarens dåliga kännedom om de judiska och kristna religionerna gör sig pinsamt märkbar i flera missförstånd. I Koranens berättelse om Moses på Sinai berg och den gyllene kalven förekommer till exempel en ”samarit”. Det är denne samarit förför folket och får dem att göra en avgud i Mose frånvaro (Zetterstéen 20:87 ff). Saken är den att samariterna ännu inte existerade på Mose tid!

Koranens författare identifierar också jungfru Maria med Mose och Arons syster (3:31;19:29). Moses beräknas ha levt på 1300 eller 1200-talet f.Kr. och Maria var ju Jesu moder och levde under den romerske kejsar Augustus tid! Det finns gott om liknande missförstånd, som när Koranen framställer den persiske kungen Ahasveros’ minister Haman, 400-talet f.Kr., som rådgivare åt Farao, Mose motståndare (28:38;40:38).

Muhammed hade med sina bristfälliga kunskaper om judiska och kristna skrifter svårt att imponera judar och kristna. Men även många i hans eget arabiska folk var skeptiska. Det var ett känt fenomen i den arabiska kulturen vid den tiden att poeter blev liksom ”besatta” och reciterade verser som verkade komma från en ande. Ordet ”galen” är på arabiska ”majnun” och betyder just att vara besatt av en ande, ”jinn”. Och det var också så man såg på Muhammed. I Koranen kan man läsa de skeptiska arabernas invändningar: ”Det är blott virriga drömmar! Ja, han har uppdiktat det. Ja, han är en skald.” (21:5) Och i en annan vers citeras araberna som säger: ”Skola vi verkligen övergiva våra gudar för en förryckt skald?” (37:35) I det arabiska originalet används ordet ”majnun”, det vill säga en besatt poet. Den tidigast kända islamkritiken hittar man alltså i Koranen. Om dessa ord uttrycktes idag i något strängt islamiskt samhälle skulle man kunna råka illa ut. Men även i den icke-islamiska västvärlden skulle man inte kunna känna sig helt trygg. Orden skulle kunna räknas som så kallad ”islamofobi”!

Men Muhammed själv ansåg så klart att hans dikter inte var som andras dikter: de var uppenbarelser som kom från den ende guden, samme gud som uppenbarat sig för Moses. Muhammed var inte en poet och han var absolut inte galen – han var en profet. Det fanns förmodligen flera araber på den tiden som gjorde samma anspråk som Muhammed. Men eftersom segrarna skriver historien vet vi ingenting om deras uppenbarelser och läror, förutom det som muslimerna har bevarat i sina egna källor. Vi känner till en arabisk profet, en rival till Muhammed, som kallades Musaylimah. Muslimska historieskrivare brukar lägga till epitetet ”Al-Kadhab” eller ”Lögnaren”. Men om Musaylimah hade segrat och Muhammed förlorat hade kanske Musaylimah fått heta ”Al-Amin”, ”Den trogne”, och Muhammed ”Al-Kadhab”.

I muslimska källor påstås det att Musaylimah lurade över folk till sin religion med ”magiska trick” som att stoppa ett ägg i en flaska med smal hals eller rycka vingarna av en fågel, för att sen sätta tillbaka dem, och se den flyga igen. När Muhammed gör liknande saker kallas det inte ”trick” utan för vördnadsbjudande mirakler och underverk som han gör med Guds hjälp.



Muhammedkarikatyrer






JOHAN HAKELIUS

Dags att fylla tidningarna med bilder av profeten!

Publicerad 30 okt 2020 kl 13.11

Tre människor mördades i den islamistiska terrorattacken i Nice.

När visade du en Muhammedkarikatyr sist?

Nä, inte jag heller. Den här tidningen har faktiskt gjort det, men det var några år sedan. Och vi vet förstås alla varför vi drar oss för att göra det:

God smak. Publicistiska principer. Det skulle bara spela extremister på båda sidor i händerna. Många fler skäl av lika högtstående karaktär.

Men så är vi förstås fega också.

Där har ni ett skäl till att det alltid finns ytterligare en ung, radikaliserad, muslimsk man beredd att skära halsen av otrogna: terror fungerar. Hur mycket vi än bedyrar motsatsen har den västerländska offentligheten just nu stora vita fläckar av självcensur. Ingen vill bli en ny Lars Vilks. Definitivt inte en ny Samuel Paty, hur många ”Je suis Samuel”-skyltar det än viftas med.

Men, vänta nu ett tag …

Vore det inte extremt barnsligt att fylla tidningarna med bilder av profeten Muhammed, bara för att visa att man får?

Jovisst.

Skulle det inte vara yxigare än Kyrkhultstugan att ständigt trycka upp provokationer i ansiktet, även på alla fredliga muslimer, bara för att inte låta halsskärarna sätta tonen?

Jojomän.

Men har vi något val?

Och med ”vi” inkluderar jag alla fredliga muslimer, om ni inte begrep det. Hur länge ska vi hålla på och gömma oss bakom välverserade ursäkter, när det egentligen bara handlar om att det är för obehagligt att stå upp för den yttrandefrihet som vi ”vägrar att kompromissa med”?

En liten teckning. Varje dag. Gång, på gång, på gång, på gång.

Dagens Nyheter har i sex-sju år, i stort sett varje dag, publicerat Martin Kellermans lilla teckning på en pompös fågel som kräver att Eritreas regering friger Dawit Isaak. Behjärtansvärt, förstås. Också totalt ofarligt, i alla avseenden. Tänk om tidningen varje dag istället skulle ha kört en bild av Muhammed. Ingen stor sak, utan en massa åthävor och underarmslånga principresonemang från chefredaktören. Bara en teckning.

Om och om igen. Nöta, nöta, nöta.

Och varför bara låta Dagens Nyheter axla ansvaret? Det är visserligen tidningen för de finaste människorna bland oss svenskar, men ibland kan även samhällets moraliska praktexemplar behöva lite hjälp. Varför inte göra samma sak i varenda svensk tidning?

En liten teckning. Varje dag. Gång, på gång, på gång, på gång. Inte göra så stor sak av det, för det är nämligen inte en stor sak. Det är just där extremisterna har fel.

Jag vet förstås att det här inte kommer att ske. Det är nämligen ofelbart så, även när tre oskyldiga människor får sina halsar avskurna i en kyrka i Nice, att svensk offentlighet inte riktigt kan samla sig till något tydligt uttryck. Om det görs försök att ändå komma dithän, går uttrycket genast vilse. Efter två, tre stycken bladar det ofelbart ut i kritik mot vad någon annan, som också ogillar islamistisk terror, sagt. Och så slutar det i ett kraftfullt avståndstagande.

Mot ”islamofober”, alltså, eller kanske ”konservativa”. Och, visst, även mot islamistiska våldsverkare som skär halsen av folk, men det blir liksom en bisak. Det viktiga är att dra gränsen mot språkbruk och tankar, inte mot nyslipade knivar.

Den här texten ska det förstås också tas avstånd från.

Att så många svenskar sluter upp i avsky mot amerikansk polis efter George Floyds död, men inte mot islamister när de skär halsen av fransmän har ett i grunden enkelt svar: svenskar är inte rädda för amerikansk polis. De är rädda för islamister.

Terror fungerar. Så länge vi låter det vara så.



Halloween och Alla Helgons dag 2020

 Skylten på min dörr inspirerar nog ingen i kväll




Det blir nog ett intensivt firande av Alla Helgons dag i stället på Vårfrukyrkans kyrkogård och i kyrkan.








Terrorism

Det finns en röd tråd som löper genom alla rapporter om terrordåd!

I den röda råden finns nazism, kommunism och islamism.

Islamism är nazism, fascism och kommunism mixat till en helvetesbrygd.

Fredens religion




Adam Cwejman: Svensk islamism i fårakläder
14:20 - 30 okt, 2020

Inte bara Frankrike har ett problem med imamer som inte accepterar det sekulära samhällssystemet.

I januari månad för fem år sedan mördas 17 personer och 22 andra skadas i anslutning till satirtidskriften Charlie Hebdos lokaler i Paris. Samma år i november mördar radikala islamister 131 personer och skadar 413 på en rad platser i den franska huvudstaden. Året därpå körde en islamist in i en stor grupp människor på Promenade des Anglais i Nice. Då fick 86 personer sätta livet till och 434 skadades. Inget land i Europa har drabbats lika hårt av islamistisk terrorism som Frankrike.

Ingen befolkning skulle acceptera att landets ledare förblir passiv vid sådana händelser. Detta förstår Frankrikes president Emmanuel Macron. Och kanske har han börjat inse att befolkningens tålamod har tagit slut. Den 2 oktober detta år höll han därför ett nästan två timmar långt tal om landets stora problem med radikal islamism. Samtidigt föreslog hans regering en rad åtgärder för att stävja radikaliseringen.

Ett problem Macron berörde var att många imamer som får sin utbildning i länder som Turkiet, Marocko och Algeriet för med sig normer och värderingar som går på tvärs med det franska samhällets tydliga åtskillnad mellan sekulär och religiös rättskipning.

Macron underströk att det är viktigt att inte stigmatisera muslimer som kollektiv. Då går man nämligen i radikalernas fälla. Dessa skiljer inte själva på radikal och moderat islam utan ser det som en odelbar helhet. För dem är kritik mot radikal islamism kritik mot alla muslimer.

Nästan omedelbart aktualiserades det Macron talade om. Bara två veckor senare halshugger en tjetjensk flykting läraren Samuel Paty, för att denne som en del av undervisningen om demokrati och yttrandefrihet använt sig av satirteckningar föreställande islams profet Mohammed. I torsdags mördas så tre personer i Nice. Samma dag försökte en man, efter att ha skrikit "Allahu Akbar", utföra ett mord i Avignon.

För våra sekulära demokratier i Europa var Macrons ord egentligen självklarheter. Macron föreslår hårdare kontroll av var pengar till moskéer kommer ifrån. Bättre uppföljning av var imamerna utbildas och i vilka idéer de skolas. Mer pengar kommer läggas på att stödja moderata och reformerta muslimska organisationer.

Åtgärderna är, om man betänker vilka ohyggliga brott de är ett svar på, rätt milda. Macron vill komma till rätta med de parallella rättssystemen och radikalism finansierad i Mellanöstern. Åtgärderna bygger även på insikten att våldsdåd utförda med religionen som grund inte är isolerade handlingar. De äger rum inom ramarna för en radikalreligiös världsåskådning som inte accepterar att andra normsystem ställs ovan det religiösa.

Ska ett mångreligiöst samhälle fungera behövs det uppslutning kring vissa gemensamma nämnare. Detta saknas alltjämt i Frankrike och, märker vi gång efter annan, även i Sverige.

Imamen Salahuddin Barakat, ordförande för Islamakademin i Malmö, som delvis finansieras med skattemedel från Malmö Stad var väldigt kritisk mot Macron. Under rubriken "Fransk islam eller fransk hybris" skrev Barakat på sina personliga Facebooksida (7/10) att "vi vet" mycket väl att det under de "pudrade perukerna" luktar illa, och vidare att det i "de upplysa orden av liberté, fraternité, och egalité ryms ett mörker". Vad är då detta mörker som den sekulära staten i Frankrike uttrycker?

Det är en, enligt Barakat, "filosofiskt svag, extremsekulär, och rasist-nationalistisk ideologi som etablerades genom giljotinens skräckvälde och sedan spreds i världen genom avrättningar, tortyr och massgravar".

Frankrike är enligt Barakat en "islamofob skurkstat" som lever på att "suga ut blodet på de svaga i världen". Macron är, menar Barakat, "en skurkaktig fjant". De enda som är värre än Macron är de "araber och muslimer som ser honom som någon slags räddare eller beskyddare".

Barakat är styrelsemedlem i organisationen Open Skåne som ska främja samtal mellan "formella och informella ledare från olika delar av samhället". Men i sitt inlägg visar han tydligt att den sekulära staten snarast är fienden. Vilken dialog är man intresserad av med ett samhällssystem som, och på den här punkten är Sverige och Frankrike lika, likställs med ondska?

Det vore illa nog om Barakat vore en radikal i marginalen av samhället. Men han är en av svensk offentlighet omhuldad person. En imam som sägs agera brobyggare, en länk mellan världar. En person som mittfåran i det svenska samhället identifierat som en konstruktiv kraft. Förra året fick han, tillsammans med rabbinen Moshe-David HaCohen, Malmö stads pris för mänskliga rättigheter för deras gemensamma arbete mot hat och rasism.

Samtidigt uttrycker Barakat tydligt en radikal syn på det sekulära samhället och anser försöken att isolera och motarbeta radikal islamism som rasism grundad på radikal-nationalistiska ståndpunkter.

De personer som har mest att vinna på att radikalism motarbetas, det vill säga muslimer som inte vill att deras religion kapas av extremister, är de Barakat anser vara värst. De är ju, för att använda Barakats egna ord, de enda som är värre än skurken Macron.

Salahuddin Barakat är ett tydligt exempel på en person som har en dubbel ideologisk bokföring. Ena dagen konstruktiv brobyggare som Malmö stad gärna finansierar, andra dagen svuren fiende till det sekulära samhällets principer och de muslimer som stödjer detta samhälle. Så länge personer som Barakat är det största hoppet till interkulturell dialog vi har så kommer vi inte komma långt.

I Frankrike har hundratals oskyldiga personer mördats i islams namn. Den franska regeringen greppar förstås efter halmstrån. Den försöker göra vad den kan för att stävja radikaliseringen, slå undan benen på extremismens ideologer och tänkare.

I stället för förståelse och, vilket man skulle hoppas på från en person som Barakat, sympati, förbannas de och kallas onda. Men vad som är ondska i det här sammanhanget är den religiösa fanatismen och inte den franska regerings försök att stävja densamma.


fredag, oktober 30, 2020

Jan Myrdal



När somliga talar lyriskt om hans storhet, minns och påminn även om det i hans gärning som var avskyvärt. Annars kommer hans misstag att upprepas.

Jan Myrdal hyllade mördare hela sitt liv!

20201030 avled Jan Myrdal, 93 år gammal. I den första längre TT-artikeln om hans död kallas han en av ”landets mest omstridda författare”. I övrigt är beskrivningen helt okritisk, med starka hyllningsord. Man ska inte tala illa om de döda, men man kan och bör åtminstone tala ärligt om dem.

Oaktat Myrdals förtjänster som författare så är han närmast en personifiering av begreppet att stå på fel sida om historien.




Jan Myrdal 90 år 19 juli 2017

Grattis Jan Myrdal − ser fram emot din dödsruna

Författaren Jan Myrdal fyller 90-år och det är få som varit lika aktiva i den svenska debatten som honom.

Lyckligtvis blir Jan Myrdals anhängare färre med tiden.

Som son till folkhemmets arkitekter Alva och Gunnar Myrdal finns det fog för att påstå att han föddes in i svensk socialdemokratis aristokrati. En Kennedyklan för "världens modernaste land" och det är troligt att han hade blivit politiker om det velat sig annorlunda. Men med ett författarskap sedan 1940-talet går det inte att ta ifrån honom det faktum att han skrivit länge och mycket.

En Kennedyklan för "världens modernaste land" och det är troligt att han hade blivit politiker om det velat sig annorlunda.

Statusen som vänsterintellektuell kom på 1960-talet och det finns fortfarande en del "myrdalianer". Likt kolumnisten och författaren Andres Lokko som lyriskt skrev när Myrdal fyllde 80 (Expressen, 19/7 2007) att "varje gång jag började vackla, under de kolsvarta ögonblick när jag fylls av uppgivenhet och överväger att göra något annat än att skriva − det är då jag vänder mig till Jan Myrdal". Det är samme Lokko som ungefär tio år senare stolt berättade att han kallade sig kommunist: "På min ytterrock bär jag, trots min bakgrund, ändå ofta en badge i form av en röd stjärna. Jag har den där lika mycket för att jävlas med samtidsandan som för att den är tillverkad av min favoritdesigner Gosha Rubchinskiy" (SvD, 26/3 2016). I samma kolumn bedyrar han emellertid att "jag hyser den största respekt för, inte minst, mina föräldrar, som i sista sekund flydde från Sovjetkommunismens klor när Estland ockuperades".

Det är samme Lokko som ungefär tio år senare stolt berättade att han kallade sig kommunist: "På min ytterrock bär jag, trots min bakgrund, ändå ofta en badge i form av en röd stjärna. Jag har den där lika mycket för att jävlas med samtidsandan som för att den är tillverkad av min favoritdesigner Gosha Rubchinskiy" (SvD, 26/3 2016).

Lite elakt går det att påstå att den tidigare Killinggängetmedlemmen Lokko skapat genren folkmördarmode som en logisk fortsättning på den ironiska generationen.

En annan av Jan Myrdals beundrare är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg som, även hon med anledning av hans 80-årsdag (Aftonbladet, 18/7 2007) skrev att "i ett halvsekel har Jan Myrdal fått höra att han är en vänsterstolle som haft fel i det mesta. Och visst kan man enkelt lista tvivelaktiga ställningstaganden, men man kan lika gärna notera alla gånger Myrdal fått rätt".

Som försvaret av förintelseförnekaren Robert Faurisson eller när han i Aftonbladet (18/7 1987) hävdade att "det mesta som sades om nazisternas grymheter var krigarljug".

Låt oss därför friska upp minnet och granska några av Jan Myrdals ställningstaganden. Som försvaret av förintelseförnekaren Robert Faurisson eller när han i Aftonbladet (18/7 1987) hävdade att "det mesta som sades om nazisternas grymheter var krigarljug". För att inte tala om hyllandet av Maos Kina i Rapport från kinesisk by (1963) eller hans beskrivning av Kambodja under Röda khmererna diktator Pol Pot 1978 som "den segrande bondenationens land". Två av historiens värsta regimer som lågt räknat mördade tiotals miljoner av sina egna invånare.

Ett dödshot som resulterade i att hans japanske översättare höggs ihjäl och att hans norske förläggare William Nygaard skottskadades i ett attentat utanför sitt hem i Oslo.

Ett ytterligare exempel på Jan Myrdals oförmåga att skilja rätt från fel var hans hyllning av mullorna i Iran efter att ayatollah Khomeini uttalat en dödsdom över den brittiske författaren Salman Rushdie. Denne hade nämligen vågat använda delar av koranen i sin roman Satansverserna (1988) och fick leva med dödshot under nästan tjugo års tid. Ett dödshot som resulterade i att hans japanske översättare höggs ihjäl och att hans norske förläggare William Nygaard skottskadades i ett attentat utanför sitt hem i Oslo. Attentatet mot Nygaard har ännu inte lösts. Men Myrdal lät sig bjudas in till Iran och kunde (SvD, 22/2 1990) på fullaste allvar hävda att kravallerna i Storbritannien som följde efter "Rushdieaffären" var rättfärdiga eftersom: "Imamens dom över Salman Rushdie var en åtgärd (som) möjliggjorde för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för människovärdet".

Med ett barns envishet har han alltid befunnit sig på fel sida av historien och det är ett tecken på 68-vänsterns intellektuella misslyckande att de adlade honom till husgud.

Jan Myrdal har helt enkelt aldrig haft rätt. Med ett barns envishet har han alltid befunnit sig på fel sida av historien och det är ett tecken på 68-vänsterns intellektuella misslyckande att de adlade honom till husgud. Lyckligtvis är han dock numera mest "en mästare utan lärjungar" och hyllningsreportagen blir glesare med tiden. Ett av undantagen var en intervju i Barometern (18/7) som inte ställde enda kritisk fråga, men väl tillät Myrdal att berätta om att han känner sorg för att han 1956 lämnade sin dåvarande fru och barn: "Jag vet att jag skadade och sårade barn och hustru när jag lämnade dem. Det gick emot såväl kärlek som vett, men trots det fanns det som var viktigare och det var arbetet."

Förhoppningsvis börjar du nu på ålderns höst även grubbla över alla de barn som mördats av de regimer du har försvarat.

Så grattis på födelsedagen Jan Myrdal. Förhoppningsvis börjar du nu på ålderns höst även grubbla över alla de barn som mördats av de regimer du har försvarat. Bland annat de barn som under kriget mellan Iran och Irak skickades ut med plastnycklar till paradiset runt halsen för att agera mänskliga minröjare, eller de barn som dog i Hitlers förintelseläger, Stalins Gulag eller genom Maos – och Pol Pots slavarbete.

Vi andra bör i stället se tiden an med tillförsikt och förbereda Jan Myrdals dödsruna. Den kommer inte att bli nådig.




Ledig


torsdag, oktober 29, 2020

Erdogan

Omslaget till senaste Charie Hebdo kompletterat med Marianne.




Muhammed, Jesus och Buddha

Svår fråga?


Magasinet Kvartal har kapitulerat!

Deras logga är passande

onsdag, oktober 28, 2020

Etienne de Gonneville





Widar Andersson:
Världsklass om den islamistiska fällan

Nyligen gästade Frankrikes ambassadör i Sverige Etienne de Gonneville SVT: s Agenda för att tala om reaktionerna på halshuggningen av historieläraren Samuel Paty för drygt en vecka sedan i Paris.

Etienne de Gonneville är i inledningen av sin diplomatiska/politiska karriär. Han har tjänstgjort i USA och Vietnam och han har i olika roller arbetat på president Macrons kontor under några år. Stockholm är hans första uppdrag som ambassadör. Jag är glad och tacksam för att det slumpat sig så att Etienne de Gonneville är i Sverige just nu.

Hans medverkan i Agenda var nämligen helt magnifik och djupt lärorik. Att det blev så var också SVT: s programledare Anders Holmbergs förtjänst. Han ställde de typiskt svenska frågorna och fick svar av världsklass. Att våga ställa de "enkla frågorna" är en viktig journalistisk gärning. Genom att ställa de frågor som många av oss runt skärmarna ute i de svenska stugorna ställer oss så ökar chanserna för svar som ställer många av oss ute i stugorna i situationer där vi plötsligt fattar att vi har tänkt fel. Agenda med Etienne de Gonneville var ett sådant tillfälle.

Läraren Samuel Paty mördades och halshöggs på öppen gata av en knappt myndig yngling som uppenbart agerade på order av ett islamistiskt nätverk. Enligt vad som rapporterats i media hade läraren Paty i sin undervisning om samhällskunskap och yttrandefrihet visat nidbilder av bland annat muslimska profeter. När programledaren ställde frågan om det verkligen var nödvändigt att visa sådana bilder som så många muslimer ogillade, så avbröt ambassadör de Gonneville och sa att det var just sådana frågor som islamisterna ville att vi skulle diskutera. Genom att tala om teckningar och karikatyrer när vi egentligen talar om ett bestialiskt terrormord så accepterar vi att det på ett samhällsplan finns ett samband mellan teckningarna och mordet. "Det är den fällan som islamisterna har gillrat", sa Etienne de Gonneville.

Anders Holmberg tog upp protesterna mot Frankrike som nu har satts igång i flera muslimska länder. Hade ambassadören förståelse för reaktionerna?

"Frankrike är ett muslimskt land", sa Etienne de Gonneville och världen blev plötsligt tydligare. Så är det förstås. Många miljoner fransmän har muslimskt ursprung. Vi har brustit när det gäller att "skydda dem från islamisterna", sa ambassadören.

Då tänkte jag på Sverige med alla våra bidrag till islamism, våra IS-mördare som går fria på gatorna och vår vanmaktsblygsel inför hedersförtryck. Vi behöver en Etienne de Gonneville.

Slöja på småflickor

Den islamiskt kulturella slöjan är ett sexuellt attribut vilket bevisas av regeln som säger att en prepubertal gosse får umgås med en obeslöjad kvinna medan en könsmogen man inte får det!

Bilder

Var står Miljöpartiet i hedersfrågan egentligen?

Två miljöpartister motionerar i riksdagen om stopp för kommunalt förbud mot hijab på småflickor, utan att bry sig om att hijab mycket ofta är ett inslag i hedersförtryck. Nu behöver MP bekänna färg, var står de i hedersfrågan egentligen? skriver Mikael Thörnqvist, journalist och föreläsare.

Men redan dagen efter motionerade två andra miljöpartister, Leila Ali-Elmi och Camilla Hansén, om att riksdagen ska hindra kommuner från att införa slöjförbud i till exempel skolan (slöja bör dock rätteligen kallas hijab då den bärs av religiösa skäl). Med hänvisning till grundlagen vill de att riksdagen ska hitta sätt att komma runt det kommunala självstyret, skriver debattören. Bild: Privat, Anders Wiklund/TTMen redan dagen efter motionerade två andra miljöpartister, Leila Ali-Elmi och Camilla Hansén, om att riksdagen ska hindra kommuner från att införa slöjförbud i till exempel skolan (slöja bör dock rätteligen kallas hijab då den bärs av religiösa skäl). Med hänvisning till grundlagen vill de att riksdagen ska hitta sätt att komma runt det kommunala självstyret, skriver debattören. Bild: Privat, Anders Wiklund/TT

Den 5 oktober lämnade ”Riksdagens tvärpolitiska nätverk mot diskriminering och våld i hederns namn” in en motion om att kampen ska stärkas mot det hedersförtryck som dagligen förstör tillvaron för hundratusentals ungdomar i Sverige. Nätverket vill bland annat låta Brottsförebyggande rådet och landets lärosäten”kartlägga sambandet mellan hedersvåld, gängkriminalitet och religiös extremism”. En av undertecknarna var miljöpartisten Janine Alm Ericson.

Men redan dagen efter motionerade två andra miljöpartister, Leila Ali-Elmi och Camilla Hansén, om att riksdagen ska hindra kommuner från att införa slöjförbud i till exempel skolan (slöja bör dock rätteligen kallas hijab då den bärs av religiösa skäl). Med hänvisning till grundlagen vill de att riksdagen ska hitta sätt att komma runt det kommunala självstyret. Andemeningen i motionen försöker de nödtorftigt maskera genom några pliktskyldiga rader om att kampen mot hedersförtryck måste stärkas.

Viktigt inslag i förtrycket

Vad de två MP-kvinnorna väljer att ignorera är att just hijab ofta är ett viktigt inslag i hedersförtrycket. Eller underkänner man upplevelsen hos den 14-åriga Karlskronaflicka som blev svårt slagen med basebollträ av sin storebror när hon vägrade hijab? Ljög 9-åringen i Uppsala om att hennes mamma misshandlat henne med tillhyggen på grund av hennes hijabvägran? Hittade mor och dotter i Gävle bara på en historia om hijabtvång och andra begränsningar, vilket ledde till fängelse för familjefadern? Och 17-åringen i Lund vars berättelse om hijabtvång och misshandel slutade i fängelse för två äldre bröder, var hon också en lögnare? Dessa exempel är tyvärr inte toppen på isberget – de är några snöflingor på ett Antarktis av lidande. Mörkertalet är, på grund av förtryckets art, enormt stort.

Om vi kan skydda barnen från sex, alkohol och tobak tills de är mogna nog att ta självständiga beslut om dessa saker, kan vi också skydda dem från en del av religionens skadligaste påbud och begränsningar.

Regeringen, där Miljöpartiet ingår, berömmer sig av att vara feministisk. Det är svårt att se hur den trånga inhägnad som en hijab innebär för en flicka går ihop med den etiketten. Det har länge varit hög tid att visa att samhället ställer sig på barnens sida i hijabfrågan. Religionsfriheten innebär nämligen också frihet från religion i praktiken. Om vi kan skydda barnen från sex, alkohol och tobak tills de är mogna nog att ta självständiga beslut om dessa saker, kan vi också skydda dem från en del av religionens skadligaste påbud och begränsningar. Religion är ingen ofarlig företeelse. Ali-Elmi och Hansén borde lyfta blicken och se vad den dagligen åstadkommer världen runt.

MP sänder dubbla budskap, men väljarna har rätt att veta: Är en röst på MP en röst för fortsatt barn- och kvinnoförtryck eller en röst för kampen mot detsamma?

Mikael Thörnqvist, journalist och föreläsare om hedersförtryck



Samuel Paty

Debatten i Sverige om halshuggningen av den franske läraren Samuel Paty handlar ofta om offrets ansvar för att inte bli ett offer.

I det aktuella fallet hävdar de fega uslingarna till journalister och politiker att vi alla bör avstå från att kritisera islam eftersom det stör muslimerna

Förbannade kräk!

Vi har yttrandefrihet!

Vi har åsiktsfrihet!

Vi har tryckfrihet!

Den som flyttar till Sverige och inte accepterar det, har två alternativ:

1 - Starta ett politiskt parti som kan påverka lagstiftningen i önskad riktning.

2 - Flytta till ett land där frihet är underkastat profetdyrkan!




måndag, oktober 26, 2020

SvT och den politiskt korrekta idiotin

Den politiskt korrekta journalistmuppen försöker styra in samtalet på att Samuel Paty provocerade fram sin egen halshuggning men ambassadören gick inte i fällan som muppen gillrade!

Videolänk

En intelligent ambassadör möter en korkad tevemupp.





Vad gäller islamism har Sverige en del att lära av Frankrike

Det gäller att hålla två tankar i huvudet. Det gjorde den franske ambassadören tydligt.

Diskussionen om integration i allmänhet, och muslimer i synnerhet, verkar ofta så polariserad att det inte går att föreställa sig hur vi skulle kunna ta oss ur detta. Men ibland händer det trots allt något som gör att man får upp hoppet. Som under intervjun med Frankrikes ambassadör i Sverige, Etienne de Gonneville, i söndagens ”Agenda”.

Programmet handlade om terrordådet där en lärare halshöggs på öppen gata i Frankrike efter att på lektionstid ha visat satirteckningar på den muslimske profeten Muhammed. Om detta hade Etienne de Gonneville inte bara en tanke, utan två, och han hade dessutom tänkt färdigt dem båda.

Frankrike är ett muslimskt land.

För det första var han noga med att inkludera muslimer: Man behöver inte välja mellan att vara muslimsk och att vara fransk. Han underströk att Frankrike är ett muslimskt land, islam är den näst största religionen där, och att också muslimer måste skyddas mot islamismen.

För det andra var han noga med att hålla sig till sakfrågan. När programledaren Anders Holmberg undrade om man inte måste respektera att vissa tar illa vid sig av teckningar av profeten Muhammed påpekade Etienne de Gonneville att ”detta är den fälla som islamister har gillrat åt oss att falla ned i”: Dådet handlar om terrorism, inte om hädelse. Dessutom, tillade han, är hädelse inte förbjudet i fransk lag.

Men vad gäller frågan om samtida radikal islamism, som är så brännande just nu, har Sverige faktiskt en hel del att lära av fransoserna. Genom att inkludera och samtidigt vara tydlig med gränserna – så bygger man ett vi.


Hårda tag mot islamism väntar i Frankrike efter mordet på läraren

PARIS. I Frankrike vidtas nu långtgående åtgärder i spåren av mordet på historieläraren Samuel Paty.

Regeringen har låtit stänga en moské i Paris och en kulturförening, och vill upplösa två andra muslimska organisationer.

Samtidigt riktas hot mot flera moskéer i landet – liksom mot en tidning som återpublicerat Muhammedkarikatyrer.

Fem dagar har gått sedan mordet på läraren Samuel Paty i Parisförorten Conflans-Sainte-Honorine, och bilden av vad som hänt börjar klarna.

Mördaren, en 18-årig man född i Moskva med tjetjensk bakgrund, bodde inte i området, utan fick hjälp av två elever på skolan att identifiera offret. Efter att ha attackerat Samuel Paty med något som beskrivs som en köttyxa, ska 18-åringen ha lagt ut en bild på Patys avhuggna huvud på Twitter. Intill texten: ”Macron, de otrognas ledare, jag har avrättat en av dina helveteshundar, som vågat förringa Muhammed”.

Händelsen utreds som ett terrorbrott, och sju personer begärdes på onsdagen häktade för inblandning. Bland dem två elever, 14 och 15 år gamla, som mot betalning ska ha gått med på att peka ut läraren – trots att 18-åringen sagt att han tänkte ”slå” och ”förnedra” Paty.

Gärningsmannen sköts till döds av polis kort efter dådet.

Bland de övriga som åklagaren vill ställa inför rätta finns tre vänner till mördaren, en känd islamistisk aktivist och en pappa till en flicka som gick i en klass Samuel Paty undervisade i.

Flickan ska ha blivit upprörd när hon hörde att Paty tänkte visa satirtidningen Charlie Hebdos karikatyrer av profeten Muhammed. Avsikten var att ha dem som grund för en diskussion om yttrandefrihet. Muslimska elever fick tillstånd att lämna klassrummet om de trodde sig kunna bli kränkta. Enligt åklagaren var flickan dock inte närvarande dagen då teckningarna visades.

I efterhand har flickan hävdat att hon tvingats se karikatyrerna, något som upprepades av hennes pappa på en film där läraren hängdes ut med namn och arbetsplats. Läraren angreps även på sociala medier av den islamistiska aktivisten Abdelhakim Sefrioui, som följde med pappan på ett möte med rektorn den 8 oktober.

Enligt uppgift i fransk press ska pappan ha varit i kontakt med mördaren via Whatsapp. Han förnekar att 18-åringen då sagt något om sina mordplaner. Bådas telefoner undersöks nu av polis.

Enligt uppgift i fransk press ska pappan ha varit i kontakt med mördaren via Whatsapp. Han förnekar att 18-åringen då sagt något om sina mordplaner. Bådas telefoner undersöks nu av polis.

Mordet har lett till stora demonstrationer för yttrandefrihet och stöd för lärares arbete. President Emmanuel Macron har, å sin sida, lovat hårda tag mot det han kallat för separatism – och som i praktiken betyder radikal islamism.

Inför en minnesceremoni för Samuel Paty på onsdagen, där läraren skulle tilldelas orden Hederslegionen postumt, sa presidenten att ”ondskan nu fått ett namn”.

– Vi kommer att fortsätta vidta åtgärder mot de organisationer och individer som driver ett radikalt islamistiskt projekt, det vill säga den ideologi som vill förstöra republiken, sa Macron.

Regeringen har hittills beslutat upplösa en förening som Sefrioui grundat och som är närstående palestinska Hamas, och stänga en moské i en Parisförort som ska ha delat inlägg som hetsat mot läraren på Facebook.

– Allt för länge har så kallade kulturföreningar varit trojanska hästar för islamismen, och gett den tillgång till religiösa lokaler och underjordiska skolor, säger den franska regeringens talesperson Gabriel Attal.

Inrikesminister Gérald Darmanin antydde därtill i tisdags att han gärna skulle slippa se halalkött i franska mataffärer.

– Jag har alltid störts av att det finns särskilda avdelningar i mataffärer för olika typer av ‘kommunitär’ mat. Det är så det börjar, tror jag, sa inrikesministern, som betonade att det är hans personliga åsikt och att det just nu inte planeras någon lagändring.

Inrikesministern har också sagt att han vill upplösa minst två stora muslimska organisationer, vars band till lärarmordet är oklara.

– Vårt land baseras på friheter, och en del av de åtgärder och lagförslag som det talas om nu är nog mest propaganda. Alla nya lagar måste vägas mot yttrande-, förenings- och religionsfriheten, påminner juristen Clotilde Lepetit om i intervju med tv-kanalen LCI.

President Macron är väl medveten om att hans främsta rival i presidentvalet 2022, högerextrema Marine Le Pen, mobiliserar och kräver att undantagstillstånd införs i Frankrike, att ”krigslagar” stiftas mot islamismen och att alla misstänkta islamister i landet grips och interneras eller utvisas.

Radikala grupper på båda sidor driver på för ökad polarisering. Tidningen La Nouvelle République uppgav på onsdagen att hot riktats mot redaktionen, sedan den publicerat en karikatyr av profeten Muhammed på förstasidan. Samtidigt beordrades ökad polisbevakning till moskéerna i Bordeaux och Beziers, som utsatts för hot om brandattentat.

lördag, oktober 24, 2020

Knutby 11:5 – Peter Gembäck mörkläggaren

Genom att omfokusera, döljer Peter Gembäck, att han efter mordet på Heléne Fossmo städade badrummet där Helge Fossmos första hustru mördades, innan poliserna hann dit för att göra en brottsplatsundersökning.

Sektgrisen borde ställas mot väggen i stället för att få pudla!

KNUTBY 22 OKTOBER 2020 07:00 Artikel

Peter Gembäck: "Jag duckar inte för några frågor"

Han var både offer och förövare. Nu berättar Peter Gembäck med egna ord om vad som hände i Knutby Filadelfia.

Knutbydramat har alla beståndsdelar som kännetecknar en framgångsrik kriminalhistoria: sex, mord och en karismatisk men manipulativ ledare. Samt – skulle det visa sig – förutsättningar för en uppföljare. Rapporteringen kring pingstförsamlingen som blev rikskänd i samband med ett mord 2004 tycks aldrig sluta engagera.

Peter Gembäck, som öppet erkänt att han var en aktiv del i Knutby Filadelfias utveckling mot en sekt men som också blev en drivande kraft bakom församlingens upplösning, tycks i dagsläget ta allmänhetens fascination med ro.

– Det finns en grupp jag kallar hardcore Knutbyfans, vars intresse är omättligt, säger han när vi träffas på ett kafé i Uppsala.

Däremot tycker han inte att någon som skildrat Knutbyförsamlingen före 2016 har fångat kärnan i den manipulation som medlemmarna utsattes för.

– Rent krasst har de flesta inte lyckats. Duktiga journalister har gjort bra jobb utifrån förutsättningarna, men det hör till den slutna församlingens natur att det inte går att nå hela vägen fram som utomstående. Däremot var Uppdrag granskning i år suveränt, säger Peter Gembäck. 

I sin bok "Knutby inifrån", skriven med journalisten Annika Sohlander, återger han Knutby Filadelfias resa från att vara en vanlig pingstförsamling till att bli en fullödig sekt där våld är vardag, för att slutligen spricka. Parallellt berättas hans egen historia, hur han som ung och sökande kom i kontakt med Åsa Waldau, senare känd som Kristi brud. Varför just han blev del i ett sammanhang där han både utsattes för och utövade förtryck, är en fråga som Peter Gembäck brottats med i många år.

– Jag hade kompisar som var lika radikala när vi var unga. Jag tror det handlar om hur jag är som person, jag är snabb i att kasta mig in i saker. Och jag mötte fel personer. Om inte Åsa hamnat i Knutby, vem hade jag varit då?

Peter Gembäck undviker samtidigt att utmåla sig själv som mer av ett offer än någon annan.

– När jag insåg att all kritik mot församlingen var sann stod jag inför ett val. Fly utomlands eller vara helt transparent. Jag bestämde mig för att inte ducka för några frågor, säger han.

På ett personligt plan har Peter Gembäcks öppenhet, i rätten, i media och i egna boken, fungerat som rening. I ett större perspektiv hoppas han skapa debatt om sektbildning och manipulation, i och utanför frikyrkoförsamlingar.

– Knutby var unikt men alla katastrofer kan lära oss något, säger han.

Gustaf Kroon år 2008

fredag, oktober 23, 2020

Charlie Hebdo vs islam

Borgmästare Carole Delga i Occitanie södra Frankrike låter projicera stora bilder ur Charlie Hebdo på rådhuset och på ett hotell för att visa muslimerna vad yttrandefrihet kan innebära.

Kanske får vi se liknande aktioner i resten av Frankrike och varför inte i Sverige?










torsdag, oktober 22, 2020

onsdag, oktober 21, 2020

Omskärelse


Omskärelse är inget som Gud kräver!

Omskärelse är barnmisshandel!

Omskärelse är ett kirurgiskt ingrepp utan medicinsk relevans!

Enligt min ringa mening är religiös omskärelse av spädbarn ren barnmisshandel och en otidsenlig rest av ökenkultur.

Ändå finns det kristna människor som försvarar rätten att skära i fult friska barn i religionsfrihetens anda.

Det är befängt!

Det är otidsenligt!

Det är onaturligt!

Religionsfrihet innebär också barns rätt att få slippa irreversibla religiösa identitetsmarkörer!



Blasfemi – hädelse – apostasi




Kristendomens företrädare har inte längre makten att döma allmänheten i Sverige.
I stället har samhällets makthavare börjat underkasta sig islams primitiva repressiva och dogmatiska ideologi.

Det är ingen slump att blasfemi, apostasi och kränkning har blivit uttryck för strömningar inom de islamiska enklaverna.


Adam Cwejman
Radikal islamism hör inte hemma i Europa!

Det finns en idé att radikala åsikter går att utbildas bort. I viss mån stämmer det säkert. Men när vi har att göra med utbredda, fundamentalistiska uppfattningar som grundar sig i en gemenskap räcker inte utbildning.

Samhällsundervisningen i franska skolor inbegriper kunskap om republikanska ideal, likhet inför lagen och yttrandefriheten. Undervisningen handlar inte om abstraktioner, utan betyder något i praktiken. Därför hade den i Frankrike nyligen mördade läraren Samuel Paty återkommit till ett exempel då dessa principer prövas i verkligheten: Karikatyrer av profeten Muhammed.

Sedan Charlie-Hebdomassakern för fem år sedan då tolv personer mördades och elva sårades i en attack mot satirtidskriftens kontor hade Paty använt sig av deras illustrationer för att väcka diskussion i frågan om det fria ordet. Paty insåg själv att bilderna kunde vara sårande eller kränkande för vissa. Så inför varje diskussion då karikatyrerna förekom hade han, enligt vittnesmål från elever, erbjudit de som ville att lämna klassrummen.

Men det räckte tydligen inte. Att visa upp bilder av profeten Muhammed är, anser vissa, ett fall av allvarlig blasfemi oavsett om någon tar del av dem eller inte. Paty blev därför identifierad, förföljd, mördad med kniv och halshuggen. Nu har elva personer gripits för att på något sätt ha hjälpt mördaren. Bland de gripna finns den 18-årige mördarens bror, föräldrar och en annan elev som befann sig i klassrummet när Paty visade bilderna.

Det handlade således inte om en isolerad handling begången av en ensam galning. Mordet var planerat och tydligt religiöst motiverat. Mördaren lade upp bilder på Twitter av den mördade Paty tillsammans med orden "till Macron, ledare för de otrogna, jag avrättade en av dina helveteshundar som vågade förminska Muhammed".

Sedan muhammedkarikatyrerna publicerades i Jyllandsposten 2004 har denna konflikt pågått mellan det, i hög grad, sekulariserade västeuropeiska samhället och personer som säger sig värna islam.

Västerländska demokratier bemöter den här sortens fundamentalistisk intolerans på det sätt som man kan bäst: med sedvanlig rättskipning och utbildning. Den sorgliga ironin i detta är att det var just utbildning Paty ägnade sig åt. Att utbilda bort problemet går säkert i vissa fall. Men förhoppningen bygger på den välmenande upplysningstanken att hatiska och våldsbejakande idéer grundar sig i okunskap.

Men tänk om de snarare grundar sig på en väl förankrad, genomtänkt och stärkande gemenskap? Våra i huvudsak sekulariserade västeuropeiska länder har sedan länge förpassat religionen till privatlivet. Den är Inte något som utgör livets själva grundackord och vardag. Den småborgerliga tillvaron saknar en stor berättelse. Den premierar det lilla livet och kräver inte att du ska dö för en eller annan sak.

När vi närmar oss intoleranta och dogmatiska idéer så är det därmed med den sekulära och moderna människans förhållningssätt: Varför skulle någon vilja leva ett annat liv än det som levs av den upplysta, sekulära och jämställda samtidseuropén?

Men världen är, trots eller kanske tack vare modern teknologi och blixtsnabb informationsspridning fylld av fundamentalism och religiös dogmatism. Att människor är villiga att dö för sina religiösa uppfattningar förefaller totalt främmande i samhällen där folk inte ens vill offra söndagsförmiddagen åt att ta sig till kyrkan.

Trots sin gudlöshet är få samhällen så attraktiva som de västerländska demokratierna. Men vissa kommer, trots att de åtnjuter tryggheten och möjligheterna som dessa fria samhällen erbjuder, inte att köpa hela paketet. De välkomnar gärna "modernization", som den amerikanske författaren Samuel Huntington beskrev det i sin bok "Clash of Civilizations", men de förkastar "westernization".

För dem är nämligen guds rike värt att dö för. Det ger en belöning av ett annat, djupare och mer meningsfullt slag än något som det profana livet i Europa kan erbjuda. Kanske börjar den franska regeringen nu inse att försoning med och förståelse från vissa inte är en möjlighet. Som en konsekvens av mordet på Paty utvisades prompt 231 militanta islamister som funnits med på polisens bevakningslistor.

Macrons regering börjar förstå att den här konflikten inte grundar sig i en motsättning mellan upplysning eller avsaknaden därav, utan om en konflikt mellan två världar som möts. Och det är inte alltid säkert att vissa, trots mötet med fina värdegrunder och utbildning, någonsin väljer den västerländska.

Sakine Madon
Vi måste kunna häckla all religion!

Få brydde sig när Lars Vilks tecknade en judesugga eller Jesus som pedofil. Men när han ritade Muhammed som rondellhund blev reaktionen kraftig. I stället för att anpassa oss till islamisterna som hotar borde vi göra tvärtom.

Två dagar efter terrordåden i Paris träffar jag konstnären Lars Vilks. Säkerhetsapparaten kring honom är förstås påtaglig. Men när vi pratar påminns jag om att det inte är Vilks som har ”valt ut” islam. Han har, likt den franska satirtidskriften Charlie Hebdo, behandlat islam som andra religioner.

Redan 2007, när Rondellhunden först uppmärksammades, utlovade al-Qaida 100 000 dollar till den som mördade ”den otrogna brottslingen”. Den dåvarande alliansregeringen valde att ligga lågt. Journalister – såsom Ulrika Knutson – har raljerat över de islamistiska hoten och sagt att Vilks borde ägna sig åt ”värdigare uppgifter”.

Aftonbladets Åsa Linderborg har kallat honom Sveriges fegaste konstnär. Täppas Fogelberg, programledare för Ring P1, skrev härom året att Vilks polisskydd borde dras in.

Efter terrorattentatet mot det seminarium i Köpenhamn som Lars Vilks deltog i tidigare i år har rädslan spridit sig. Universitet ställer in hans framträdanden, gallerister drar sig för att ställa ut hans konst.

Dödshoten skickar en tydlig signal till alla; gör som Vilks eller Charlie Hebdo, och ni riskerar livet. Lyd oss, helt enkelt.


Det är så våldsbejakande islamister verkar. I invandrartäta förorter har de hotat människor som har anordnat fester med musik, trakasserat kvinnor som inte beslöjar sig, och på andra sätt satt skräck i omgivningen. Vi har varit naiva, konstaterade statsminister Stefan Löfven i torsdags apropå terrorhoten. Att politiker har varit det är vi många som kan skriva under på. Så fort islamism och islam har kommit på tal har dubbla måttstockar plockats fram.

Till exempel sa kommunalrådet i Höganäs, efter dådet i Köpenhamn, att Vilks går för långt och utgör en fara för andra (Dagens Samhälle, nr 12 2015). Vilks bor inte kvar i Höganäs, men kommunalrådets uttalande är talande. Ansvaret förflyttas från de som hotar till den hotade. Skulle man ha resonerat på samma sätt om det var våldsbejakande nazister som hotade en konstnär? Förstås inte.Vem har tjänat på den slappa hållningen inför islamistisk extremism? Inte är det vanliga muslimer. Visst finns det muslimer som ogillar Muhammedkarikatyrer. Men jag slår vad om att det stora flertalet kränks mer av IS-terroristernas dåd, än av några teckningar.

När jag frågar Lars Vilks varför han tackar ja till att delta i muslimfientliga sammanhang säger han att han har samma rätt att träffa personer som journalister. Låt gå, men varför förklarar du bara inte att du inte är främlingsfientlig? Det vore under hans värdighet, svarar han. Han jämför med hur kyrkan förr i tiden sa: ”du har syndat!” Man ska inte behöva försvara sig mot sådana anklagelser, menar Vilks.

Man kan tycka vad man vill om Vilks principer, omdöme och teckningar, men hans ”brott” är att han har häcklat Muhammed och islam på samma sätt som han häcklat Jesus och kristendomen. Hur blev det ett brott?

I stället för att anpassa oss till dem som hotar borde vi göra tvärtom. Dansa, höja volymen, klä oss efter eget tycke – och häckla religioner bäst vi vill.