Predestination – Animism – Panteism

Predestinationsläran

Augustinus, som brottades med frågan varför inte alla älskar Gud och nästan, drog slutsatsen att detta enbart är möjligt för de utvalda. De får å andra sidan en oemotståndlig nåd så att de inte kan låta bli att göra gott. Läran tycks helt bortse från människans fria vilja och ansvar, varför Augustinus också kritiserades av Pelagius' anhängare.

För medeltidskyrkan spelade inte predestinationsläran samma roll, men den återupptogs av 1500-talets reformatorer. Enligt Luther är det Guds val som gör att en människa blir frälst (enkel predestination), och med detta menade han att man inte kan tvinga Gud att frälsa en människa med gärningar, genom att skänka pengar eller genom en viljeakt.

Calvin gick ett steg längre, då han menade att Gud från början har utsett vissa människor till frälsning och andra till fördömelse (dubbel predestination). Vilken grupp var och en tillhör avslöjas genom deras vandel; predestinationsläran har på så sätt blivit en sporre till ett gudfruktigt liv, men också till rädsla och oro.

Animism

Animism är ett begrepp inom teologin som betecknar en religiös uppfattning enligt vilken naturen är besjälad. Man tror exempelvis att det finns en ande i varje träd eller vattendrag. Totem-begreppet hos vissa nordamerikanska folk handlar om animism, och både shintoismen och samisk religion har inslag av animism. Ett relaterat fenomen är shamanism.

Begreppet kommer från grekiska ἄνεμος "vind, andedräkt", och det latinska animus.

Panteism

Panteism (från grekiskans παν "allt" och θεος "[är] Gud") är en gudsuppfattning där hela naturen, världen eller universum är besjälat av ett transcendent andligt väsen, i vilket allting är ett.

Panteism är en åskådning som hävdar att Gud och universum är ett.

Enligt en skola är detta väsen opersonligt och inget personligt väsen existerar utanför denna andliga verklighet. Filosofen Baruch Spinozas synpunkt representerar denna skola, att universum är det samma som naturen och därmed också Gud. Spinoza är känd för sina filosofiska arbeten, som utmynnar i en panteistisk gudsuppfattning. Spinoza påverkade i sin tur filosofer som Friedrich Hegel. Vetenskapsmannen Albert Einstein skrev att han inte trodde på en personlig gud, utan på Spinozas gud.

En annan skola uppfattar detta "All-väsen" som en personlig Gud, som i sig själv inbegriper alltet som en "Guds kropp", "Den, i vilket allt lever och är till". Denna sistnämnda riktning förekommer inte minst inom vissa grenar av nyandlighet, esoterik och teosofi, medan andra riktningar snarare talar om en mer opersonlig "all-kraft" eller "energikälla" till allt.

A nature religion is a religious movement that believes nature and the natural world is an embodiment of divinity, sacredness or spiritual power.[1] Nature religions include indigenous religions practiced in various parts of the world by cultures who consider the environment to be imbued with spirits and other sacred entities. It also includes contemporary Pagan faiths which are primarily concentrated in Europe and North America.

The term "nature religion" was first coined by the American religious studies scholar Catherine Albanese, who used it in her work Nature Religion in America: From the Algonkian Indians to the New Age (1991) and later went on to use it in other studies. Following on from Albanese's development of the term it has since been used by other academics working in the discipline.