Klaner del 666D

Dagens Samhälle Krönika Kriminalitet 24 september 2020 kl 05:25
Paulina Neuding Europaredaktör på tidskriften Quillette journalist och jurist

De senaste veckorna har svenska redaktioner knappt velat ägna sig åt annat än att diskutera klankriminalitet. Det är som om detta är en företeelse som dök upp i Sverige hösten 2020 på ett sätt som ingen kunnat förutse. Men det nya är förstås inte klanstyret, eller kunskapen om det, utan att det plötsligt talas öppet om problemet.

Det är alltid en märklig upplevelse att se murarna rämna i åsiktskorridoren. ”På en given signal faller den gamla fasaden. Bakom den finns redan en ny. Den ser ut att alltid ha stått där. I ett slag är allt ändrat. Politiker, journalister, alla, följer med,” skrev Johan Hakelius 2015.

Nu är vi där igen.

Sedan vice rikspolischefen Mats Löfving valde att tala öppet om klankriminalitet (Ekots Lördagsintervju 5/9) vill svenska redaktioner knappt ägna sig åt annat. Det är som om detta är en företeelse som dök upp i Sverige hösten 2020 på ett sätt som ingen kunnat förutse.

Men det nya är förstås inte klanstyret, eller kunskapen om det, utan att det plötsligt talas öppet om problemet. Per Brinkemos Mellan klan och stat – Somalier i Sverige gavs ut av Timbro 2014 och är fortfarande en av de viktigaste böckerna om Sverige som skrivits de senaste decennierna. (Sedan dess har bland annat Brinkemos och Johan Lundbergs Klanen tillkommit, och Johanna Bäckström Lernebys Familjen.)

Per Brinkemo, en människa som ägnat en stor del av sitt liv åt att arbeta för svensksomaliers integration, möttes av en våg av smutskastning och anklagelser om främlingsfientlighet när boken kom ut. Upprättelsen kommer först nu, när Brinkemo bjuds in av alla stora redaktioner som den expert han hela tiden varit.

Även Mark Weiner, amerikansk rättshistoriker och professor i juridik, har varnat för klanstyrets återkomst i svenska utanförskapsområden. När jag intervjuade honom i SvD 2016 varnade han för att såväl hedersvåld som attacker på blåljuspersonal i utsatta områden måste förstås ur ett klanperspektiv. Dessutom kritiserade han den svenska samhällsdebatten, och oviljan att ta till sig fakta om allvarliga problem:

”Bland amerikanska akademiker är Sverige starkt förknippat med samhällsvetenskaplig forskning, och en lång tradition av att tillämpa empirisk samhällsvetenskap i praktisk politik. Nu ser man i stället att det i Sverige finns en total ovilja att erkänna de mest basala, vetenskapliga fakta – som exempelvis grundläggande fakta om kulturella skillnader, hur stabila kulturella värderingar tenderar att vara över tid, och hur motståndskraftiga de är mot försök till påverkan utifrån. Allt detta är väldigt grundläggande, vetenskapligt sett,” sade han då.

Hur skulle då ett faktabaserat och framåtblickande förhållningssätt till problemet se ut? Ett framgår i en text i Kvartal av Johan Tralau, professor i statskunskap, som konstaterar att kommunerna är särskilt sårbara för klanbaserad kriminalitet: ”Kommunen har i Sverige en mycket stark ställning. Den är ansvarig för skolan, för utskänkningstillstånd, för bygglov, i vissa fall för psykvård, och den ger en stor mängd uppdrag åt olika leverantörer och entreprenörer. Makten över en kommun kan därför ge tillgång till oerhört lukrativa verksamheter. Och möjligheten för olika grupper att ta över kommuner i etniska eller andra allianser gör att vi bör vara försiktiga med att ge kommunerna nya befogenheter.”

Detta är fakta vi har att förhålla oss till redan nu.