Estonia

Den militära smugglingen på Estonia – när visste regeringen?

När blev informationen om transporter av militär materiel ombord på m/s Estonia känd på regeringsnivå? Vid flera tillfällen hävdar man att det skedde först när Uppdrag granskning avslöjade militärtransporterna år 2004, det vill säga tio år efter förlisningen.

I den här artikeln presenterar Peter Axelsson, analytiker med fokus på Östeuropa, uppgifter som pekar på att informationen nådde regeringsnivå tidigare än så. Information om militärtransporterna i ett tidigt skede skulle i så fall kunna förklara de märkliga turerna efter m/s Estonias förlisning såsom den inställda bärgningen, dykförbudet och förslaget på cementövertäckning. Kritiserade beslut som väcker känslor än idag – 25 år senare.

Natten till den 28 september 1994 sjunker passagerarfärjan m/s Estonia. Det estniska fartyget, som haft sin kurs mot Sverige, ligger nu på Östersjöns botten.

Sjunkförloppet har gått fort – dramatiskt fort. Majoriteten av passagerarna hinner aldrig ta sig ut och följer med färjan ned till botten. Drygt 850 personer, varav mer än 500 svenskar, omkommer. Bara ett hundratal passagerare kommer att överleva skeppsbrottet. Alltför hög fart under olycksnatten, i en väderlek som gränsar till storm, med eftersatt fartygsunderhåll gör att Estonias förlisning är en mycket tragisk – men inte en helt oväntad – olycka.

Första uppgifterna om smuggling av militär utrustning

De skulle dröja ett tag. Men sedan skulle de återkomma med jämna mellanrum. Ryktena som gjorde gällande att den förlista passagerarfärjan m/s Estonia inte endast använts för att transportera passagerare – utan även för att smuggla känslig materiel av militär karaktär.

Tidigt ute med att rapportera om dessa rykten är SvD, som redan hösten 1995 skriver:

»[En anhörig som förlorat sin fru i samband med förlisningen] berättar hur han påverkas av den ryktesspridning som florerar angående Estonias eventuella last av dyrbara metaller, radioaktivt material, knark, till och med smugglade flyktingar instängda i containrar. […] Både i rysk och i lettisk press har förekommit intervjuer med dykare som påstår sig ha fått i uppdrag av ryska intressen att bärga en begränsad del av Estonias last.«

Ett par år senare, i mitten på 1997, blir påståendena om militär last mer konkreta. Det är när tv-programmet Efterlyst sänder ett specialprogram om Estonias förlisning som ryktena specificeras. Så här låter det i Efterlyst:

»Ombord på Estonia under olycksnatten ska det ha funnits två större lastbilar med utsmugglad vapenteknologi från [atomubåtsbasen] Paldiski. Bevakade av tre soldater och en sergeant skulle de ha kommit till Tallinns hamn under dagen och varit de sista fordonen som kördes in på bildäck närmast fören.«

I början av år 2000 återkommer frågan kring militär smuggling när författaren och samhällsdebattören Knut Carlqvist pekar på att den tyska byggherren av m/s Estonia, Meyer Werft, bildat en expertgrupp för att utreda haveriet. I sin rapport om haveriet nämner enligt uppgift den tyska expertgruppen att m/s Estonia burit på militär materiel under förlisningsnatten. Carlqvist återger den tyska expertgruppens uppgifter om vapensmuggling i ett debattinlägg för SvD med rubriken »Bidrog bomber till Estonias undergång?«:

»Strax före avgången spärrades hamnområdet av och två lastbilar kördes ombord eskorterade av estnisk militär. [Den tyska expertgruppen] har rang och namn på dessa män. Med bilarna följde utländska officerare, som inte står upptagna i passagerarlistan. Mottagare var svenska armén för vidare befordran till annat västland.«

Men medias uppgifter om påstådd militärsmuggling ombord på m/s Estonia granskas aldrig.

Rysslands hänsynslösa skydd av militära hemligheter

Om passagerarfärjan m/s Estonia hade använts för att smuggla ut ryska militärhemligheter så vore smugglingen förenad med fara för färjans passagerare. För när det kommer till kombinationen rysk militär teknologi och risken för att väst ska komma åt dessa försvarshemligheter så har Kreml historiskt sett inte lagt fingrarna emellan – även i de fall Kremls tänkta svarsåtgärder skulle innebära förlust av människoliv.

Faktum är att Sverige har erfarenhet av Sovjets/Rysslands orubbliga inställning till att försvara militära hemligheter kring Östersjön. Den av Sovjet nedskjutna DC 3:an – ett luftangrepp som leder till att åtta svenskar förlorar livet – grundar sig på att Sovjet vill skydda sina militära hemligheter mot svensk-amerikanskt spionage. När den sovjetiska ubåten U 137 går på grund utanför Karlskrona 1981 ska Kreml, enligt fartygets andreman Vasilij Besedins memoarer, ha givit order till sin sovjetiska ubåtsbesättning att spränga den kärnvapenbestyckade ubåten ifall svensk militär skulle få för sig att ta sig ombord. Om uppgiften stämmer innebär det att säkerställandet av Sovjets militära hemligheter ska ha värderats högre än besättningens liv.

Det finns ett annat väldokumenterat exempel som också skedde i närområdet. När ubåten Kursk, med runt 120 besättningsmän, år 2000 hamnar i sjönöd efter en misslyckad torpedavfyrning framförs det anklagelser om att den efterföljande räddningsaktionen påverkats negativt eftersom bevarandet av ryska militära hemligheter prioriterats. För trots att tiden är knapp för att rädda besättningen, som fortfarande kan vara i livet, avvisas internationell hjälp som hade kunnat skynda på räddningsaktionen.

Jeltsins upprepade ”njet”

Dessutom utgör hösten 1994 – tidpunkten för m/s Estonias förlisning – en särskilt känslig tidpunkt för att smuggla ut ryska militära hemligheter. För till Baltikums stora glädje har USA, med hjälp av Sverige, precis fått Ryssland att verkställa en impopulär reträtt av sin militära närvaro i Baltikum. Ryssland förmås att fullborda sin baltiska reträtt före den sista augusti 1994, och det är ett omfattande ryskt tillbakadragande det handlar om.9Faktum är att reträtten är så pass genomgripande att den ryska politiska oppositionen häcklar sin militär, som så enkelt låtit sig kuvas, och sina generaler som gått med på de för Ryssland så ofördelaktiga villkoren: »[Generalerna] är ju vekare än diplomaterna!« skäller oppositionen. Under 1994 har nationalistiska ryska kretsar också börjat kräva att tillbakadragandet från Baltikum ska upphöra. Några vill till och med att de ryska trupper som påbörjat tillbakadragandet ska vända tillbaka. President Boris Jeltsin själv har därför börjat agera nyckfullt när det kommer till att fullfölja löftet om baltisk reträtt. I juli 1994, bara en månad före det att tillbakadragandet ska vara avslutat, brister det för Jeltsin när en journalist undrar om det överenskomna datumet 31 augusti fortfarande gäller:

»Njjjeeeeet! Jag gillar att frågan ställts för det ger mig en chans att än en gång säga: Njjjeeeeet!«

Sverige utnyttjade Rysslands försvagade läge

Påtryckningar gör dock att Jeltsin och Ryssland ändå håller sitt löfte, och i samband med den skyndsamma ryska reträtten från Baltikum lämnas betydande mängder hemlig militär materiel kvar. Flera länder i väst ser således nu en unik chans att komma över sovjetisk, numera rysk, tidigare oåtkomlig militär vapenteknologi.

Detta inkluderar Sverige som, trots sin roll som medlare mellan de baltiska länderna och Ryssland, väljer att utnyttja den nyuppkomna situationen i Baltikum för att få tag på hemlig rysk militärteknologi. Enligt den svenske författaren Anders Jallai, med bra kontakter inom den svenska underrättelsetjänsten, utnyttjar Sverige till fullo Rysslands försvagade läge. För Expressen återger Jallai sin information om Sveriges smuggling av militära hemligheter efter Sovjets sönderfall:

»Det handlade om avancerade vapensystem som västliga underrättelsetjänster var intresserade av [i Baltikum] – och Sverige utförde uppdraget både av eget intresse och på västalliansen Natos begäran.«

Ryska varningen mot Estland

Detta betyder att USA, med hjälp av Sverige, under 1994 först får Ryssland att lämna Baltikum, för att sedan använda Kremls skyndsamma tillbakadragande för att försöka komma över ryska kvarlämnade militära hemligheter. I Kreml kan man därmed inte bli annat än höggradigt upprörd. Så i slutet på sommaren 1994 skickar den ryska ledningen vad de uppfattar som en skarp varning till Estland. Kreml beordrar Estland att upphöra att hjälpa västerländska underrättelsetjänster att stjäla hemlig rysk vapenteknologi. Den ryska varningen kommer därmed bara några veckor före det att m/s Estonia går till botten.

Det är en sak att förarga Kreml i sin iver att komma åt ryska militära hemligheter. Men att Sverige skulle ha använt sig av en passagerarfärja för att smuggla över denna känsliga last med de risker det skulle innebära för färjans omedvetna passagerare? Det scenariot måste väl ändå – ryktena till trots – vara orimligt.16

Ryktena om smuggling av militär utrustning var sanna

Så avslöjas det att ryktena om svensk militär smuggling ombord på M/S Estonia ändå varit sanna. Det hela uppdagas hösten 2004 – tio år efter förlisningen – när tullintendenten Lennart Henriksson träder fram i programmet Uppdrag granskning (UG).

Henriksson kan i UG berätta att han totalt jobbat nästan 40 år inom den svenska tullen och innehar, innan han går i pension, en chefsposition med femtio man under sig med ansvar för färjetrafiken i Stockholmsområdet. I mitten på september 1994 tilldelas Henriksson en order som går ut på släppa igenom en bil ankommande med m/s Estonia. Bilen ska tydligen släppas igenom tullen utan svensk visitation. Det är en unik order. Uppmaningen upplevs av Henriksson som en order att begå tjänstefel, och Henriksson har under sina många år i tullen aldrig varit med om något liknande.

I UG-programmet kan Henriksson vidare berätta att den första bilen ombord på m/s Estonia, som omfattats av ordern att slippa visitation, anlänt till Sverige 14 september 1994. Bilen, som tillhör bolaget Ericsson Access AB, körs av en person som uppger sig heta ”Frank Larsson”. Bilens last tycks bestå av militär elektronik bedömer Henriksson, som tagit en snabb titt. Det andra fordonet ombord på m/s Estonia, som skulle undgå visitation, passerar den svenska tullen 20 september 1994. Denna gång är lasten mer omfattande. Henriksson åker strax därpå på semester för att vandra i fjällen. Därför vet han inte huruvida det kan ha funnits rysk militär materiel ombord på m/s Estonia den 28 september 1994, det vill säga natten då färjan förliser. Stig Sandelin, Henrikssons närmaste chef, som varit involverad vid de två tidigare tillfällena, hävdar i UG att det inte ska ha kommit in någon anmälan från tullen och försvaret om känslig transport under förlisningsnatten.

UG försöker att få mer information av de svenska myndighetspersoner som ska ha legat bakom transportupplägget – men minnet sviker dem alla. Ulf Larsson, generaltulldirektör och chef för Tullverket, som varit delansvarig för uppläggets utformning, svarar nu mycket undvikande på UG-reportern Lars Borgnäs frågor:

»Ja, det är i alla fall inget som klickar till i mitt minne [om militärtransporter]. […] Jag vet att det gällde nånting någon gång… men om det gällde Baltikum eller om det var något annat det minns jag inte. […] Jag vet att vi hade en diskussion med ÖB om någon särskild materiel men vad det gällde eller var det skulle kommit ifrån eller tidpunkten minns jag inte ett dugg om.«

Uppgifterna i UG-programmet utgör än idag, i princip, all information som finns att tillgå kring Sveriges militärsmuggling via m/s Estonia. Visserligen initierar regeringen, mot bakgrund av avslöjandet i UG, en utredning för att ta fram mer fakta kring omständigheterna. Statsminister Göran Persson förklarar:

»Vi vill veta vad som hände. Vi är lika överraskade som andra.«

Problemen i utredningen om militärtransporter

Men utredningen av militärtransporterna kommer att väcka fler frågor än den besvarar. Statsminister Persson gör snabbt klart att han vill se Johan Hirschfeldt, hovrättspresident i Svea hovrätt, som utredare av UG:s uppgifter. Persson tydliggör: »Låt Hirschfeldt kartlägga det hela, det är möjligt han hittar något som kastar nytt ljus över situationen.«

Redan här uppstår viss jävsproblematik. Hirschfeldt har under många år varit Ingvar Carlssons nära medarbetare i egenskap av rättschef i Statsrådsberedningen för statsminister Carlsson. Nu är det således tänkt att Hirschfeldt ska granska ett händelseförlopp där det exempelvis skulle kunna framgå att hans tidigare chef Carlsson i ett tidigt skede informerats om militärsmugglingen, men valt att mörka detta.

Själva utredningsuppdraget som av regeringen ges till Hirschfeldt har också anklagats för att vara uppseendeväckande snävt.Uppdraget lyder:

»[Undersökningen ska] klarlägga huruvida Försvarsmakten eller Försvarets materielverk transporterat försvarsmateriel ombord på m/s Estonia under september månad 1994.«

Frågor kring Hirschfeldts Estonia-utredning uppstår således redan innan själva utredandet har börjat. Varför omfattas endast tidsperioden september 1994 av utredningen? Det kan vara intressant att veta hur länge smugglingen pågått. För om m/s Estonia använts som smugglingsfärja en längre tid före förlisningen kan Kremls frustration sakta men säkert ha byggts upp. Och har Sverige, efter Estonias förlisning, fortsatt bedriva smuggling med hjälp av ersättningsfärjan m/s Mare Baltikum? Om svaret är nej på den frågan, varför har Sverige i så fall tvärt avbrutit användandet av färja för att smuggla hem känslig material om en koppling mellan m/s Estonias förlisning och militärtransporten anses vara otänkbar?

Och varför begränsas Hirschfeldts undersökning till att det är just Försvarsmakten eller Försvarets materielverk [FMV] som arrangerat militärtransporterna via m/s Estonia? Bilen som hade med sig känslig materiel 14 september 1994 på m/s Estonia tillhörde exempelvis ett dotterbolag till företaget Ericsson.

Hirschfeldt drar efter sin genomförda utredning slutsatsen att m/s Estonia inte burit på militär materiel natten hon förliste:

»Således föreligger inte någon grund för mig att anta att Försvarsmakten eller Försvarets materielverk sökt transportera försvarsmateriel ombord på m/s Estonia då fartyget förliste.«

Men slutsatsen i rapporten väcker nya frågor, och rapportens beståndsdelar har ifrågasatts. För det första är det oklart vem som hörts under utredningen – samtalslistan är inte komplett. Valde exempelvis Hirschfeldt att under utredningen höra sin tidigare chef Ingvar Carlsson? Och den enda person som uppenbarligen varit ärlig kring smugglingen – visselblåsaren Lennart Henriksson – rapporteras Hirschfeldt inte ha kontaktat.29 Dessutom, vilket Hirschfeldt själv framhåller när han presenterar sin utredning, har de personer som han pratat med »hörts« och inte »förhörts«. Samma personer, som några veckor tidigare påstått sig inte minnas några militärtransporter, kan nu besvara frågor i utredningen utan något juridiskt ansvar avseende sanningshalten på det sagda. Hirschfeldt själv klargör:

»…vi har inte kunnat genomföra förhör vilket är en avsevärd skillnad.«

Utredaren förstörde sitt eget utredningsmaterial

Hirschfeldts utredning avslutas sedan med något som kan betraktas som uppseendeväckande när det framkommer att allt insamlat bakgrundsmaterial förstörts. Ingenting har sparats. Ingenting kan kontrolleras. Detta förfarande skiljer sig från andra utredningar som Hirschfeldt gjort, och allt som nu kvarstår är en tunn rapport på sju sidor som innehåller en begränsad mängd fakta. Hirschfeldt försvarar dock beslutet att förstöra sitt utredningsmaterial: »[Det] var en åtgärd som jag vidtog efter överväganden, och den byggde på en analys som jag gjort av rättsläget i frågan.«

Det är egentligen bara en sak som de Estonia-ansvariga tydliggör i samband med UG:s avslöjande. Och det är att regeringen under inga omständigheter fått information om militärtransporterna i ett tidigt skede. Mona Sahlin, som under betydande tid haft huvudansvaret för Estonia-frågan, återkommer gång på gång till det svek hon upplever över att inte ha blivit informerad. Till DN säger Sahlin:

»Det var ju därför som jag och andra i regeringen blev oerhört upprörda efter uppgifterna om att det fraktats militär materiel på Estonia utan vår vetskap.«

Samma sak säger Sahlin till TV4:

»Det satt ju uppenbarligen individer både på tullen och i försvaret som tyckte att de hade någon slags rätt att vara hemliga. Jag blir fortfarande förbannad och arg in i själen när jag tänker på det. Här hade jag och andra gått i åratal och trott oss verkligen veta framförallt vad myndigheterna hade gjort och inte gjort.«

Till journalisten Lars Borgnäs utvecklar Mona Sahlin resonemanget:

[Sahlin]: Jag blev väldigt upprörd [över uppgifterna om att m/s Estonia använts för att smuggla vapenteknologi]. Jag har ändå ansvarat för den här frågan i ganska många år och blev oerhört ilsken på att här har suttit människor på tullen och försvaret och vetat saker som var väsentliga för de ansvariga och inte sagt något.

[Borgnäs]: Vad har ni tidigare fått för besked från försvaret när det gäller deras transporter?

[Sahlin]: Ingenting.

[Borgnäs]: Ingenting alls?

[Sahlin]: Ingenting om att det skulle ha pågått transporter vare sig på olycksnatten eller i anslutning till det.

[Borgnäs]: Borde de talat om det?

[Sahlin]: Ja, det borde de.

Även Ingvar Carlsson ska förneka att han ska ha blivit informerad om militärtransporterna. Men bedyrandena väcker tvivel. Estonia-passageraren Kent Härstedt, som efter förlisningen börjar jobba på regeringskansliet, ställer sig frågande till regeringens påstående om ovetskap när smugglingen väl uppdagas:

[TV4]: Den här informationen [om militärsmugglingen via m/s Estonia] nådde aldrig regeringsnivå. Inte ens efter haveriet. Vad säger du om det?

[Härstedt]: För mig är det oerhört märkligt.

Så låt oss utreda detta.

Radarparet Ulf Larsson och Ingvar Carlsson

För att utreda huruvida det kan göras troligt att regeringen i ett tidigt skede trots allt fått information om smugglingen behöver vi gå tillbaka till 50-talet. Det är då Ulf Larsson, delansvarig för m/s Estonias militärtransportupplägg, lär känna Ingvar Carlsson.

Under 1950-talet är både Carlsson och Larsson aktiva inom SSU. År 1958 får Ingvar Carlsson ett samtal från Olof Palme. Året därpå ringer Palme ett liknande samtal, denna gång till Ulf Larsson. De båda ska, genom sitt engagemang i SSU, komma att tidigt arbeta nära den socialdemokratiska toppen.

SSU är vid den här tiden en enorm ungdomsorganisation. Under 1960-talet uppgår antalet medlemmar till över femtiotusen. År 1961 når Ingvar Carlsson så högt man kan komma inom organisationen när han blir SSU:s ordförande. Till sin hjälp har han det viktiga verkställande utskottet (VU) som består av fem personer inklusive honom själv. Ulf Larsson ges förmånen att ingå i Carlssons prestigefulla VU under Carlssons två mandatperioder som SSU-ordförande fram till 1967.

Carlsson och Larsson fortsätter att umgås efter SSU-åren, och deras karriärer inom S ska under de kommande decennierna vara fortsatt sammanflätade. I slutet på 70-talet är det exempelvis tänkt att Olof Palme och Socialdemokraterna ska ta revansch i riksdagsvalet efter föregående valförlust. Inför valets slutspurt samlar Olof Palme sin kärntrupp på SSU:s kursgård Bommersvik. Både Ingvar Carlsson och Ulf Larsson ingår i Palmes lag. Gruppen, som Palme format för att säkra valsegern, arbetar mycket nära varandra, och de (som det beskrivs i en bok om Bommersvik):

»[…] arbetar ihop, äter ihop, badar ihop, talar om Livet ihop. […] Det är lite som i lumpen. Som en stor manöver på någon stab långt inne i någon skog.«

Övningen på Bommersvik i slutet på 70-talet höll så när på att ge resultat – men det är först i det efterföljande valet 1982 som Socialdemokraterna återerövrar regeringsmakten.45 Ingvar Carlsson belönas då av Palme med vice statsministerrollen och får i uppdrag att forma den nya statsrådsberedningen (SB) – statsministerns eget kansli varifrån Sverige i praktiken styrs.46 47

Larssons ”larmklockefunktion”

Palme vet vad han gör när han nu ber Carlsson att forma SB och utse dess viktiga statssekreterare. En ung Carlsson var själv statssekreterare i SB under slutet på 60-talet – och var då delaktig i att få ordning på statsminister Tage Erlanders kansli mot bakgrund av en uppseendeväckande informationsblunder. Av någon anledning hade ingen i Erlanders närhet informerat statsministern om överste Stig Wennerström och dennes misstänkta spioneri för Sovjet. Detta trots att misstankarna mot Wennerström varit kända i försvars- och utrikesdepartementen. Att inte statsministern hållits informerad får under inga omständigheter upprepas. För att undvika liknande situationer ser Carlsson nu till att det är just statssekreteraren i SB som har till uppgift att hålla statsministern informerad i viktiga frågor.

Carlssons val av statssekreterare i SB efter Palmes valseger 1982 är således en viktig utnämning. Och det blir ingen mindre än SSU-kamraten Ulf Larsson som föräras tjänsten.

Ulf Larsson själv förstår exakt sin nya roll. Tjänsten som statssekreterare inom SB, menar Larsson, är en »larmklockefunktion«. Det gäller att påkalla statsministerns uppmärksamhet när det anses erforderligt.

Larsson fick gå efter Berglings flykt men räddades av Carlsson

Efter rollen som statssekreterare får Ulf Larsson i mitten på 80-talet tjänsten som generaldirektör i Kriminalvårdsstyrelsen. Efter några månader med Larsson som chef för myndigheten promenerar Sveriges enda livstidsdömda spion Stig Bergling iväg under en semi-bevakad permission för att enkelt ta sig hela vägen till Sovjet.

Skandalen är enorm, och i Sverige skyller alla på alla. Säpo skyller på Kriminalvården. Kriminalvården på Säpo. Justitieminister Sten Wickbom avgår. Anna-Greta Leijon får ersätta honom. Och hon är inte imponerad över Ulf Larssons agerande som ansvarig för Kriminalvårdsstyrelsen. Så Anna-Greta Leijon, i strid med Ingvar Carlssons vilja, tvingar bort sin generaldirektör Larsson.54 Men Larsson berättar för TT att han inte behövt känna sig orolig: 

»Redan när jag lämnade det uppdraget [chef för kriminalvården] lovade statsminister Ingvar Carlsson att jag skulle få ett liknande när det dök upp något.«

Carlsson håller sitt ord. I slutet på 80-talet dyker tjänsten som generaltulldirektör och chef för Tullverket upp. Ulf Larsson får jobbet. Ingvar Carlsson kommenterar själv processen i sina memoarer:

»I riksdagens debatt om Bergling-affären den 20 oktober 1987 gjorde jag dock en ovanlig markering genom att uttala ett allmänt förtroende för Ulf Larsson och att han borde komma ifråga för viktiga samhällsuppgifter i framtiden. Så blev fallet när han senare utsågs till generaltulldirektör och chef för Tullverket.«

Carlsson rimligtvis tidigt informerad om smuggling

På sin nya post som generaltulldirektör är Larsson så småningom involverad i ett upplägg som innebär att rysk försvarsteknologi kan transporteras till Sverige via passagerarfärjan m/s Estonia. Och nu har fartyget förlist. Nämner då verkligen inte Ulf Larsson för sin vän Ingvar Carlsson att m/s Estonia använts för att transportera känslig rysk militär materiel nu när haveriorsaken ska utredas?

Det kan inte ledas i bevis. Men det förefaller vara ett rimligt antagande att Ingvar Carlsson tidigt blivit informerad om den farliga militärsmugglingen ombord på m/s Estonia. De har hållit ihop i 30 år. Varför skulle, för att låna Larssons egna ord, larmklockefunktionen ha upphört? Att hålla just statsministern informerad har ju, som framgått ovan, utgjort en plikt för radarparet Carlsson och Larsson under deras sammanflätade karriärväg inom Socialdemokraterna.

Kan tidig vetskap om militärtransporterna i så fall ha påverkat regeringens efterkommande beslut som rör m/s Estonia? Omedelbart efter m/s Estonias förlisning är Ingvar Carlssons spontana reaktion att båten ska tas upp. Inga kostnader ska sparas. Ingvar Carlsson, som nu håller på att bilda ny regering efter att Carl Bildts borgerliga regering förlorat riksdagsvalet tio dagar tidigare, utvecklar denna tankegång i Aktuellt någon dag efter förlisningen:57

[Aktuellt]: Idag inleds också det tunga arbetet med att identifiera de få kroppar som har hittats. Ännu saknas hundratals av offren. En bärgning av Estonia är en förutsättning för att hitta fler och för de anhörigas skull ska Estonia bärgas. Det säger i dag vår blivande statsminister.

[Carlsson]: Ja, jag anser att alla ansträngningar måste göras för att få upp fartyget, det av hänsyn till de människor som redan har drabbats väldigt hårt. Det här är för hela vårt land en oerhört svår upplevelse och allt vi kan göra för att minska påfrestningarna bör vi göra.

[Aktuellt]: Oavsett vad det kostar att bärga fartyget?

[Carlsson]: Jag är beredd att förorda att även om det kostar väldigt mycket så ska vi försöka det.

Helomvändningen om bärgning

Men snart händer något. Regeringen tycks plötsligt vilja bryta bärgningslöftet. Kommunikationsministern Ines Uusmann, som Ingvar Carlsson delegerat Estonia-frågan till, uttrycker redan två veckor efter förlisningen regeringens till synes förändrade inställning till den utlovade bärgningen:58

»Jag är halländska, har visserligen inte bott vid kusten, men har talat med sjömänniskor som säger att ”det som havet tar ska havet behålla”.«

Uusmann fortsätter under veckorna som följer att uttrycka alltmer skepsis kring en bärgning:59

Kommunikationsminister Ines Uusmann ville täcka över färjan med betong. Foto: Anders Wiklund/TT (1996).

»Ju mer insatt jag blir i frågan desto mer tveksam blir jag.«

Gång på gång läggs det nu tonvikt på de problem som skulle vara förknippade med en upptagning av båten. Den 18 oktober, tre veckor efter förlisningen, hålls exempelvis en partiledaröverläggning om m/s Estonia där alla partier får möjlighet att ställa frågor kring utvecklingen. Peter Egardt, statssekreterare till Carl Bildt, deltar i mötet och berättar att bärgningsalternativet nu i princip helt avfärdas av regeringen:60

»En viss irritation uppstår bland mötesdeltagarna när regeringen radar upp de problem som en bärgning av Estonia skulle medföra – utan att ha några slutsatser eller uppfattningar klara.«

Uusmann kommer nu också med det i efterhand kritiserade uttalandet att en bärgning skulle verka som en »kvarn« med betydande skador på kropparna.61 I slutet på oktober påstår Uusmann även vid flera tillfällen – helt felaktigt – att det skulle ta dykare en hel månad för att nå den förlista färjan. Den korrekta dykanpassningstiden, inklusive förberedelser, handlar istället om ett dygn.62 Ungefär samtidigt avvisar Uusmann en möjlighet att låta det norska bolaget Stolt Comex att snabbt sätta igång med att få upp de kroppar som ligger i anslutning till vraket. Uusmann dömer ut norska Stolt Comex, en av världens ledande undervattensoperatörer, med motiveringen: »Det ska vara seriösa företag som gör det här.«63

Det blir således ingen bärgning. Inte ens av kropparna. Det har från flera håll påpekats att detta är ett beslut som avviker från internationell praxis vid flyg- och fartygsolyckor.64 Istället får Sjöfartsverket i uppdrag att lämna förslag till regeringen om övertäckning av fartyget. Betong nämns som alternativ. Uusmann förklarar att det brådskar. (Övertäckningen, som visar sig vara tekniskt svår att genomföra, stoppas senare med hänsyn till den pågående haveriutredningen.)65 Inom kort introduceras även ett strikt dykförbud på olycksplatsen. Inga dykningar tillåts framöver – inte heller för att vidare utreda haveriorsaken. Det dykförbudet gäller än. 66

Etiska rådets problematiska sammansättning

Ingvar Carlsson skriver i sin självbiografi att han fäst stor vikt vid det nyetablerade Etiska rådets rekommendation när regeringen beslutar om m/s Estonia. Rådet kommer i december 1994 fram till att de inte stödjer en bärgning, och Carlsson skriver:67

»Jag hänvisade [med anledning av beslutet att inte bärga m/s Estonia] till det Etiska rådet som understrukit att den tekniska utvecklingen försätter oss i svåra valsituationer. Rådet ansåg att det inte är säkert att allt som kan göras, skall göras. Det är inte tekniken som skall styra gränsdragningen utan etiska värderingar.«

Men stämmer det att regeringen pliktskyldigt följt ett oberoende Etiskt råd när beslutet tas att inte bärga m/s Estonia?68

Den 10 november 1994 blir det Etiska rådets sammansättning klar.69 Regeringen har, genom Uusmann, utsett nio personer att ingå i rådet.70 Dessa är Sten Andersson (före detta utrikesminister), Anders Lindström (ordförande i Sjöfolksförbundet), Yrsa Stenius (författare), Caroline Krook (domprost), Bertil Werkström (före detta ärkebiskop), Lars H Gustafsson (barnläkare), Peter Paul Heinemann (före detta radiodoktor), Eva Sahlin (avdelningsdirektör på Socialstyrelsen), och Karin Söder (före detta partiledare för Centerpartiet och nu ordförande för Rädda barnen).

Det ser på papperet ut att vara ett opartiskt råd. Opartiskheten kan dock ifrågasättas.

Fyra av rådets nio medlemmar har koppling till det socialdemokratiska partiet. Sten Andersson är partivän till Ingvar Carlsson och Carlssons tidigare utrikesminister.71

Anders Lindström, som ingår i rådet, har även han en nära koppling till partiet. Drygt en vecka före det att m/s Estonia förliser spekulerar Expressen exempelvis i att Anders Lindström kan vara ett möjligt statsråd i Carlssons nya regering.72

Yrsa Stenius, författare och Aftonbladets före detta chefredaktör, har i ung ålder anslutit sig till det finska Socialdemokratiska partiet SDP och blir sedan chefredaktör för det finlandssvenska socialdemokratiska Arbetarbladet. Stenius solidaritet med socialdemokratin har genom åren varit konsekvent. När Aftonbladets Mattias Svensson hösten 2016 recenserar Stenius bok Orden i min makt återfinns följande iakttagelse:73

»Hon [Stenius] är sårad över anklagelsen att ha varit en socialdemokratisk partilakej. Ändå har hon skrivit en bok där vartenda exempel på personer utsatta för orättfärdiga mediedrev är socialdemokrater. […]«

Även Lars H Gustafsson, barnläkaren som fått en plats i Etiska rådet, har en viss koppling till Socialdemokraterna. Gustafsson är medlem i Broderskapsrörelsen – en religiös sidoorganisation inom Socialdemokraterna.74

Av rådets övriga medlemmar har flera förklarat sig vara negativa till en bärgning redan innan rådet tillkännages. Caroline Krook ska i mitten på oktober ha fastställt att en bärgning inte är ett alternativ:75

»Nu måste de anhöriga förstå att det blir ingen bärgning.«

Radiodoktorn Peter Paul Heinemann har också hunnit skaffa sig åsikten att färjan bör ligga kvar, och har tidigt skrivit ett debattinlägg där han stödjer Caroline Krooks inställning att färjan inte borde bärgas:76

»I vågsvallet och sorgmörkret efter Estonia har det kommit ett ibland desperat yrkande på att fartyget skall bärgas och de döda beredas en värdig begravning. […] Bland dem som klokt och ömt försvarat en motsatt ståndpunkt finns domprosten Caroline Krook.«

Att Svenska kyrkan, genom ärkebiskop Gunnar Weman, tidigt tagit ställning mot en bärgning kan också ha spelat in. Redan den 16 oktober säger ärkebiskop Weman:77

»Jag tror att det ligger något i det [gällande Uusmanns uttryck ”Det havet tar ska havet ha”]. Också havet är en kyrkogård, och det tror jag att människor längs våra kuster har förstått genom åren.«

Därför kan det vara rimligt att anta att kyrkans båda representanter i rådet, både Caroline Krook men även före detta ärkebiskopen Bertil Werkström, kommer att motsätta sig en bärgning.78

En majoritet i rådet, upp till sju av totalt nio medlemmar, har antingen en koppling till S-regeringen, eller så har de redan före rådets bildande motsatt sig en bärgning.79 I kombination med att regeringen uttryckt en önskan om en enigt antagen rekommendation från rådetär det kanske inte förvånande vad rådets rekommendation kommer att bli.80 81

Därutöver har regeringen hindrat de anhöriga, vilka förväntas kräva en bärgning, att komma till tals i rådet.82 De anhöriga har annars, naturligtvis, uttryckt en önskan att få vara delaktiga i processen när det ska beslutas om vad som ska hända med en förolyckad hustru. Eller en make. Eller ett barn. 83 Trots löfte om att bli involverade får de anhöriga aldrig en plats i Etiska rådet.84 Ett på många sätt anmärkningsvärt beslut.

Möjliga förklaringen till regeringens agerande

Regeringens ofta kritiserade agerande i Estonia-frågan kan möjligtvis tillskrivas en svårhanterlig situation på grund av en mängd motstridiga viljor. Men den förklaringsmodellen kan även ifrågasättas, och ovanstående analys öppnar upp för två nya sakförhållanden vad gäller m/s Estonia.

För det första: det finns omständigheter som talar för att informationen om m/s Estonias känsliga militärtransporter i själva verket nått regeringsnivå i ett tidigt skede.

För det andra: regeringens version att den pliktskyldigt följt en rekommendation från ett opartiskt Etiskt råd (när beslutet tas att inte bärga m/s Estonia) kan i så fall diskuteras. Ett omvänt förlopp är istället tänkbart, där regeringen – med insikt i militärtransporterna – har tillsatt ett partiskt råd för att understödja sitt redan fattade beslut att inte bärga.

Varför kunde det då vara nödvändigt att förhindra en bärgning? Det finns flera tänkbara förklaringar. Transporterade m/s Estonia farlig materiel, kanske till och med av radioaktiv karaktär, under förlisningsnatten – ett scenario som diskuterats med tanke på regeringens oväntade cementövertäckningsbeslut? Eller förhindras en bärgning för att det finns en misstanke om att smuggelfärjan m/s Estonia kan ha utsatts för sabotage?

Denna artikel tar avstamp i en fråga: »Vad vet vi om militärtransporterna ombord på m/s Estonia?« Svaret är att vi inte vet. Inte allt i alla fall. Det finns mer att utreda.

Försök att få kontakt med Ingvar Carlsson och Mona Sahlin har gjorts för att diskutera innehållet i denna artikel men utan att svar erhållits.