Det här får inte vara sant!
Genusteorier får inte styra UU!
Det som pågår just nu vid Uppsala universitet är inget mindre än en politisering, skriver Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Apri.
UPPSALA 19 AUGUSTI 2020 02:22
Först måste du skaffa dig en analys. Samhället består av hierarkier och maktordningar. Av överordnade och förtryckta grupper. Befrielsen sker genom att dekonstruera strukturer som patriarkatet, vithetsnormen, cis-normativitet, heteronormativitet, västimperialism, funkofobi, och så vidare. Dessa strukturer genomsyrar allt och alla.
De är överallt, hela tiden. Därför kan man säga att alla vita är rasister, alla män sexister, eftersom dessa demoner är konstant närvarande. Därför kategoriseras kritik som motstånd. Är du med eller emot? Antingen kämpar du aktivt med att nedmontera strukturerna, eller så är du medskyldig till det fortsatta förtrycket. Detta är nu din Teori om världen. Detta är din sanning. Dekonstruera allt omkring dig, men aldrig dina egna antaganden.
Låter det som vetenskap? Som något man ska instrueras i på svenska universitet? Självklart inte. Det är inte vetenskap, utan en Kafkafälla. Du kan bara ta dig ur fällan genom att hålla med, men då har du samtidigt trätt in i deras värld.
Detta är bra att ha i bakhuvudet när man läser Helena Wahlström Henriksson, Anita Hussénius, och Margaretha Fahlgren – alla från Centrum för genusvetenskap – som i UNT (16/6) är kritiska till vår bok “Genusdoktrinen”.
Vår kritik av både ideologin som ligger till grund för genusdoktrinen och hur den i praktiken tar sig uttryck avfärdas helt. Vi beskylls för att sammanblanda genusvetenskaplig teoribildning med det förändringsarbete som regeringen sedan 2016 ålagt samtliga högskolor och lärosäten i Sverige.
Men sammanblandningen görs inte av oss, utan är en medveten strategi av de som genomför förändringen av svenska universitet och myndigheter. Tittare man på jämställdhetsplaner, stödmaterial från Nationella sekretariatet för genusforskning och Jämställdhetsmyndigheten, och andra styrdokument är bilden tydlig: undantagslöst är det genusvetenskaplig teori, intersektionell analys och normkritik som rekommenderas. På myndighetsnivå är sammanblandningen total.
Genusvetenskapen utvecklas ofta i dialog med andra vetenskaper, menar Wahlström, Hussenius och Fahlgren. Om det hade stämt, hade det varit positivt. Men i de intervjuer som ligger till grund för boken– över åttio stycken – är det motsatt bild som ges. Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, berättar om flera strandade försök att bjuda in genusvetare till läkarprogrammet, i syfte att skapa just en dubbelriktad process av kommunikation och påverkan mellan akademiska discipliner. Larhammar berättar hur enkla frågor – där underlag för påståenden efterfrågas – fått flera genusvetare att inte vilja komma tillbaka. Larhammar, som engagerat sig i och argumenterat för genusperspektivets betydelse, ser andra drivkrafter än traditionellt vetenskapliga skymta fram i genusvetenskapen. Det är i stycken forskning som inte drivs för att ta reda på om, utan för att visa något man redan anser sig veta. Teorin – maktanalysen – bestämmer vad man ser och vill finna. Inte verkligheten.
Maxim Zabzine är professor inom teoretisk fysik och avdelningsföreståndare för teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han berättar för oss hur en genussatsning på fakulteten blev till kvotering. Fem biträdande universitetslektorer skulle anställas, men bara kvinnliga. Eftersom regelrätt kvotering är olaglig behövde tjänsterna utlysas som om de var öppna att söka för vem som helst, även män. Men enligt Zabzine gjorde fakulteten klart att pengastödet var beroende av forskarens könstillhörighet. Om avdelningen försökte anställa en man, skulle finansieringen utebli. Upplägget innebar att sökfältet fick riggas tillsammans med nogsamt val av sakkunnig som var med på premissen att gynna kvinnliga sökande. Detta är inte heller ett isolerat fall, utan något vi sett på fler lärosäten. Kvotering i både teori och praktik.
Styrningen av perspektiv omfattar även forskningens inriktning, vilket vi visar i boken. Den ideologiska styrningen är som starkast när det gäller jämställdhet och genus, menar Sten Widmalm, statsvetarprofessor vid Uppsala universitet. Inte heller Widmalm är motståndare till området som sådant. Det är dominansen han vänder sig mot och att köns- och genusperspektiven fått ta över inom så många områden att den akademiska friheten allvarligt begränsas i Sverige.
De forskare vi intervjuat i Genusdoktrinen återkommer till hur alla incitament pekar åt att knyta näven i fickan och inte öppet kritisera styrningen. De vill forska om klimatet, teoretisk fysik, matematik, marinbiologi eller kognition – inte fastna i politiska gräl som riskerar att förstöra karriären. Det som pågår just nu, även vid Uppsala universitet, är inget mindre än en politisering. Det går tyvärr inte att knyta näven i fickan länge till. Genusdoktrinen tål inga konkurrerande perspektiv. Man är antingen med eller emot. Är det verkligen så vi vill ha det på våra universitet?
Anna-Karin Wyndhamn, författare till boken Genusdoktrinen och fil dr pedagogiskt arbete
Ivar Apri, författare till boken Genusdoktrinen och ledarskribent på Svenska Dagbladet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar