Kvinnokroppen i islam

Cecilia Blomberg

KVINNOKROPPEN ÄR DET MEST NATURLIGA I VÄRLDEN!

Sverige sägs ofta vara ett av världens mest jämställda länder. Det är något vi måste värna.

Slöja, burka, burkini och hijab är inte vilka plagg som helst. På DN Debatt 28/8 2019 förklarar Omar Makram, projektledare och debattör på GAPF: "Hijab är först och främst en religiös symbol som har en betydelse och ett syfte inom en religiös kontext inom vilken en kvinnas hår och kropp anses vara ”awrah”, ett arabiskt ord som ordagrant betyder att något är ”defekt” eller ”bristfälligt”. 

Detta ”något” är kvinnokroppen som anses bringa skam eller leda till frestelse och synd. Ordet hijab på arabiska betyder ”barriär” eller ”sköld” och syftar på isolering och segregering av kvinnor gentemot män.

Detta koncept återspeglar en strävan efter ”sexuell puritanism” på religiös grund, en ultrakonservativ syn på kvinnors kroppar och sexualitet och på sex i allmänhet. Det representerar en översexualisering av kvinnor som behandlas som sexobjekt som under alla omständigheter måste skylas för att inte väcka mäns begär."

Att kvinnans kropp skulle vara något skamligt som måste döljas från mäns blickar är en medeltida syn som inte får tillåtas få fäste i Sverige.

I helgen gjorde samhällsdebattören Jenny Piper ett inlägg på Facebook där hon uttryckte kritik mot kvinnoförtryck på en badstrand i Ystad. På bilderna syntes en kvinna bada iklädd hijab och heltäckande abaya i gassande sol hållandes en man endast iklädd badshorts i handen.

Det dröjde inte länge innan Piper överöstes med mängder av hatiska och hotfulla kommentarer. Någon hotar med att hon borde "brännas på bål", en annan hoppas att hon ska få cancer. Andra menar att hon är en avskyvärd rasist och har en fruktansvärd människosyn. En användare skriver att "en muslimsk kvinna är en drottning, ren och en dyrbar juvel".

Man kan tycka att andra ska strunta i hur en kvinna väljer att klä sig, men heltäckande religiösa plagg är som sagt inte som vilka andra plagg som helst. De signalerar en kvinnosyn och värderingar som inte hör hemma i vår tid. De vittnar också om en obehaglig syn på de kvinnor som inte väljer att bära dessa plagg. Om nu en muslimsk kvinna är en "ren och dyrbar juvel", vad är då en ickemuslimsk kvinna? 

Just därför måste dessa religiösa plagg som gör sitt intåg på svenska badplatser gå att diskutera och debattera, annars är vår demokrati inte mycket värd. Men den störtflod av misstänkliggörande och hat som möter dem som försöker lyfta frågan vittnar om att starka krafter inte vill tillåta att den ens ska vara öppen för debatt. Det är en farlig utveckling som skakar yttrandefriheten och demokratin i grunden. Inget får vara så heligt att det inte får diskuteras. Om denna debatt inte får föras riskerar kvinnors frihet att inskränkas även här. 
Kvinnokroppen är det mest naturliga i världen. I Sverige ska alla kvinnor som så önskar fortsatt kunna känna vinden i håret och solen på kroppen utan att ses som orena. Den svenska jämställdheten får inte vika en millimeter för medeltida värderingar.

Klotblixt – Kulblixt

Klotblixt

Klotblixten är ett ovanligt fenomen som än idag saknar vetenskaplig förklaring. Dessa bollar av energi uppträder i allmänhet i anslutning till åskväder och kan beskrivas som ett lysande klot med en diameter på ett par decimeter.

Klot- eller kulblixt är en blixt som man inte vet så mycket om. Den har en storlek från en citron till en fotboll och den dras till metaller. Klotblixtar följer luftströmmar, rör sig fritt i luften eller glider längs ledande föremål såsom elledningar och takrännor.

Klotblixtar uppträder oftast omedelbart efter ett blixtnedslag och kan ha vilken färg som helst, men oftast vit- eller blåaktig. Blixtarnas fysik är ännu okänd, men det troligaste är att det är en form av plasma.

En klotblixt rör sig oftast relativt långsamt och kan ha en livslängd på flera sekunder. De slutar i regel genom att blekna och helt odramatiskt lösas upp men ibland kan det hända att den slutar med ett hörbart ljud eller knall.

De bästa platserna för kulblixtar att uppstå tycks vara skorstenar, järnspisar, eluttag och järnvägsskenor. En del rapporterar att blixtkloten försvunnit ner i vatten med ett fräsande ljud. I ett par fall har ingen åska hörts i samband med fenomenet. En del personer har sett mer än en klotblixt åt gången.

Omdiskuterat fenomen

Fram tills för några årtionden sedan så var många vetenskapsmän mycket skeptiska till att fenomenet klotblixt överhuvudtaget existerade. Trots att man inte vet så mycket om hur de uppstår är de flesta nu överens om att fenomenet finns, i och med det stora antalet rapporter som inkommer, och inte minst för att meteorologi-institutionen i Edinburg själva en gång härjades av en klotblixt!

Vithetsnorm

MP – Miljöpartiet eller Migrationspartiet?

Huvudlöst av Miljöpartiet att fortsätta förespråka massiv invandring!

Miljöpartiet har helt tappat trovärdigheten i migrationspolitiken när de samtidigt som de hänvisar till Barnkonventionen för att ta emot ännu fler flyktingar, villigt offrar barnen som redan bor här i ett konstant lidande med gänguppfostran, trångboddhet och förlorade framtidsdrömmar, skriver Angela Aylward, miljöpartistisk lokalpolitiker i Göteborg.

Miljöpartiet får idag sitt lägsta väljarstöd på 10 år (3,4 procent) enligt Svensk väljaropinion. Med all rätt. Att ifrågasätta den fria asylrätten anses av många miljöpartister som en dolk i den gröna ryggraden, utifrån visionen om internationell solidaritet. Drömmen är sprungen i spåren av andra världskriget och den dyrköpta erfarenheten att vi tillhör alla samma värld - problem någon annanstans i världen angår oss alla. Där av FN:s allmänna förklaringar om de mänskliga rättigheterna som antogs av generalförsamlingen 1948 och bland annat artikel 14 om ”att var och en har rätt att i andra länder söker och åtnjuta asyl från förföljelse”.

Motsättningar har ökat katastrofalt

Men asylrätten är inte den enda rättigheten, och vi befinner oss i ett läge där riksdagens samtliga partier misslyckats med att balansera de olika mänskliga rättigheterna med varandra. Medan Miljöpartiet (och andra partier) slumrat de senaste 20 åren så har samhällets sociala motsättningar ökat katastrofalt.

Covid-19 pandemin blottade att stora folkgrupper inte ens nås av samhällsinformation som är på svenska och vi kan med all säkerhet konstatera att den kommer ytterligare att accelerera migrationspolitiska effekter kring rasism, marginalisering och kriminalitet nu när arbetslösheten ökar i vårt land. Undertecknad arbetar själv med folkbildning för SFI-elever och bor i en segregerad stadsdel i Göteborg och ser dagligdags effekterna av migrationshaveriet.

En åtstramning i asylpolitiken är viktig inte minst för de nya svenskar som redan är här.

Vad som är viktigt att förstå är att det händer något med ett samhälle som tar emot traumatiserade människor utan beredskap att hjälpa dem på riktigt. Det är det ena. Det andra är att inte ens friska och högt utbildade immigranter klarar att etablera sig på arbetsmarknaden i tillfredsställande omfattning. En åtstramning i asylpolitiken är viktig inte minst för de nya svenskar som redan är här. Det är fullt förståeligt att det bubblar ett hat och raseri under ytan utan hos många som inte känner att det samhälle de kommit till, eller till och med är födda i, även är till för dem.

Inte ens i det akuta mottagandet på asylboenden finns kompetens och resurser att skydda de mest utsatta, utan både asylsökanden kvinnor och pojkar/män har våldtagits och trakasseras av andra män. En kvinnlig anställd blev också knivskuren till döds av en manlig boende på ett hvb-hem i Mölndal 2016. Bara för att du är på flykt är du inte ”godhjärtad” eller respekterar andra människors rättigheter. Många behöver traumabehandling och inskolning i den svenska välfärdsstatens värdegrund och mänskliga rättigheter. En värdegrund vi ska vara stolta över. Hur kan det ha gått så långt att jämställdhet och barns rättigheter har blivit förhandlingsbara i förhållande till ett enda mål – att ta emot så många flyktingar som möjligt?

Schizofren politik

Miljöpartiet tappar trovärdigheten när man hävdar barnkonventionen för att ta emot ännu fler flyktingar och samtidigt villigt offrar barnen som redan bor här i ett konstant lidande med gänguppfostran, trångboddhet och förlorade framtidsdrömmar. Hur kan Miljöpartiet inte inse att politiken blivit schizofren? Vi måste nu fokusera på att kraftsamla samhällets resurser till att vända den negativa spiralen av social oro i segregerade områden.

För en ansenlig mängd unga människor idag finns inte framtidshopp - du är antingen med i ett gäng eller så är du ett offer. I verkligheten där jag bor, på Hisingen, så är etniskt svenska barn i dag ”targets” helt enkelt för att de ser svenska ut. Dessutom pågår gängkrig där folkgrupper slåss mot andra folkgrupper, skjuter varandra till döds och rekryterar unga utifrån etnicitet. Ser du där emot svensk ut är sannolikheten låg att du är gängmedlem och då är du istället en person som man utan större risk för hämnd kan råna eller utpressa. Detta, Miljöpartiet, är vad som blev av den internationella solidariteten.

Upprätthålla en huvudlös linje

Vakna ur törnrosasömnen och ta ansvar för att skapa ett Sverige som klarar av att vara solidariskt på sikt, inte bara en liten snutt i historien i efterkrigstid. Om Miljöpartiet fortsätter att upprätthålla en huvudlös linje spelar det både främlingsfientliga krafter rakt i händer, samtidigt som det är ett väldigt högt spel med den svenska välfärdsmodellen, barns rätt och jämställdheten.

I de gröna leden diskuteras nu om en migrationsuppgörelse av S bakom ryggen på MP är en deal breaker som bör orsaka en regeringskris. Om något ska orsaka en grön regeringskris så bör det knappast vara en solidarisk handling gentemot människor i vårt eget land, utan borde vara för att alla positioner som kan accelerera klimatarbetet måste ha absolut företräde. Ska Miljöpartiet överleva nästa val är det där kraften och väljarstödet finns att hämta, tillsammans med en integration värd namnet. Gör om och gör rätt.

Angela Aylward, grön debattör och miljöpartistisk lokalpolitiker i Göteborg

ANNA DAHLBERG

S måste köra över MP – för Sveriges och sin egen skull.

Publicerad 27 jun 2020 kl 17.50

Efter ett decennium med rekordhög invandring har Sverige överskridit sin integrationspotential.

Socialdemokraterna bör ta chansen att göra upp om migrationspolitiken med Moderaterna.

Socialdemokraterna har nu en unik möjlighet att göra upp med Moderaterna om en stram migrationspolitik. De bör ta vara på den.

Avgörandets ögonblick närmar sig. Den 15 augusti ska migrationskommittén överlämna ett färdigt förslag till ny lagstiftning. Det betyder att ett genombrott måste nås i förhandlingarna under de närmaste veckorna.

Det har hänt mycket under det år som har gått sedan direktiven blev kända. Då låg fokus på att göra migrationspolitiken mer generös igen när den tillfälliga lagen löper ut i juli 2021. Bekymmerslösheten tycktes total. Bland annat skulle kommittén undersöka om det finns behov av fler lagliga vägar att söka skydd i Sverige.

Nu är stämningsläget ett helt annat. Det utkast som ligger på bordet är överraskande stramt och verklighetsförankrat. Till och med Sverigedemokraterna har fått anstränga sig för att formulera ett tuffare alternativ.

Vad är det då som har hänt? Det mest uppenbara svaret är att de borgerliga småpartierna har gjort stora positionsförflyttningar under det gångna året. Länge var det svårt att se någon skillnad på migrationsförslag signerade KD/L/C eller MP. Nu är det i stället MP och V som har hakats av från resten.

Först lade KD om sin migrationspolitik. Sedan har Liberalerna under Nyamko Sabuni rört sig högerut mot Moderaterna. Slutligen har Centerpartiet signalerat att de gör nästan vad som helst för att nå en bred uppgörelse.

Det här innebär att tyngdpunkten har förskjutits i migrationspolitiken, vilket ger Socialdemokraterna en unik möjlighet att skaka hand med Moderaterna utan att hudflängas i offentligheten.

Av ren självbevarelsedrift borde S ta den chansen. Annars kommer S att fortsätta att blöda väljare till SD så snart coronaepidemin har klingat av och vardagen återvänder.

Det säger rätt mycket när socialdemokrater i två av landets tre storstäder vill stoppa asylsökande från att bosätta sig där.

Men också för Sveriges skull bör S göra upp med M. Det är uppenbart att de senaste decenniernas historiskt höga invandring har blivit en övermäktig uppgift.

Över en halv miljon människor bor numera i utanförskapsområden som polisen klassar som utsatta. En rad problem är tätt kopplade till dessa områden, som gängbrottslighet, extremism, hedersförtryck, trångboddhet och förödande skolmisslyckanden.

Det är inte ansvarsfullt att fortsätta att fylla på dessa områden. Regeringen gav nyligen 32 kommuner rätt att undanta utanförskapsområden från den så kallade ebo-lagen. Följden? Elva kommuner med Göteborg och Malmö i spetsen begärde att hela kommunen skulle undantas.

Det säger rätt mycket när socialdemokrater i två av landets tre storstäder vill stoppa asylsökande från att bosätta sig där. Om inte landets kommuner har beredskap att ta emot fler nyanlända måste staten faktiskt lyssna.

Sverige måste ges en chans att hinna ikapp den nya problembilden. Det gäller skjutningarna och sprängdåden, kunskapsgapet i skolan mellan inrikes och utrikes födda elever som är störst i hela OECD, den akuta bostadsbristen för resurssvaga hushåll och den låga självförsörjningsgraden som i längden utgör ett hot mot samhällskontraktet och välfärdens finansiering.

Det är i det ljuset som man ska se till synes hjärtlösa förslag som att införa ett strikt försörjningskrav för alternativt skyddsbehövande som vill hämta hit sina anhöriga. Syftet är förstås inte att familjer ska leva åtskilda, utan att förmå asylsökande att välja ett annat land.

Signalen skulle vara denna: Sverige har i nuläget inte kapacitet att ta emot tiotusentals asylsökande som flyr från konfliktzoner långt bort, som Mellanöstern och Afrika. Däremot är dörren fortsatt öppen för konventionsflyktingar, som har en individuell hotbild riktad mot sig, och deras anhöriga.

Migrationspolitiken måste ses som en helhet. Att enbart stirra sig blind på antalet asylsökande leder tanken fel, i synnerhet som deras andel av den totala invandringen har minskat kraftigt.

Socialdemokraterna måste vara beredda att ändra position i denna fråga. Det är långt viktigare än att partiet ger efter kring ett volymmål. Om migrationspolitiken är stram blir resultatet automatiskt ett lågt antal asylsökande.

Att sätta upp mål har blivit något av en favoritgren i svensk politik och är till intet förpliktigande. Vad händer förresten om Sverige skulle underskrida riktmärket? Anses det i så fall vara ett problem?

En annan underlig sak med volymmålet är att det bara tar sikte på gruppen asylsökande. M och KD vill exempelvis koppla målet till nivån i de andra nordiska länderna. Norge, Finland och Danmark tog förra året emot runt 2 500 asylsökande vardera, det vill säga ungefär en tiondel av det svenska söktrycket.

Men samtidigt har Sverige på kort tid nästan tredubblat kvoten från UNHCR till dagens nivå på 5 000 kvotflyktingar per år. Bara tre länder i världen – USA, Kanada och Storbritannien – tog förra året emot fler kvotflyktingar än Sverige.

Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör. Om målet är en stram migrationspolitik på riktigt måste även FN-kvoten ses över liksom andra former av uppehållstillstånd för tredjelandsmedborgare, som arbetstillstånd för okvalificerad arbetskraft och studier. Det är stötande att en städare kan komma hit från Irak med sin familj utan något försörjningskrav medan syriska barn – i extremfallet – ska tvingas vänta i Idlib på att få komma till Sverige.

Migrationspolitiken måste ses som en helhet. Att enbart stirra sig blind på antalet asylsökande leder tanken fel, i synnerhet som deras andel av den totala invandringen har minskat kraftigt på senare år.

Så här är ett förslag till kompromiss: Moderaterna ger upp volymmålet medan Socialdemokraterna accepterar en stramare linje när det gäller familjeåterförening.

Om miljöpartisterna sedan väljer att lämna regeringen i protest – låt dem göra det.

Knutby 11:2 – Mördarna

Minst två mördare har kommit undan rättvisan!

Heléne blev mördad och Peter Gembäck städade undan spåren innan polisen kom. Hycklaren Peter Gembäck har sanningen men har räddat sig från efterföljder genom att låtsas offra sig.

Sara ville mörda men klantade till det. Hon förtjänade sitt straff.

Ledningen visste att Sara knappast skulle klara av det. Därför kom Farid Lamrani in i bilden.

Magasinet §aragraf:

Ett antal tekniska bevis, det enda ögonvittnet och många indicier pekar åt ett och samma håll: Det var sannolikt inte barnflickan Sara Svensson som den 10 januari 2004 mördade pastor Helge Fossmos hustru Alexandra.

Den här artikeln är en personlig betraktelse från min sida. Det är vad jag kommit fram till efter att ha gått igenom förundersökningen, allt som gått att komma åt i spaningsmaterialet – och ett antal samtal med olika inblandade.

1. Sara har inte den råhet som krävs

När Sara enligt henne, på direktiv av Helge Fossmo, skulle slå en hammare i huvudet på hans hustru Alexandra i november 2003 för att på det sättet döda henne, förmådde hon sig inte ens att slå ett så hårt slag att Alexandra förlorade medvetandet. Alexandra fick en liten bula och kunde senare samma dag resa som planerat till Hongkong. Den som sköt Alexandra och Daniel gjorde det med en stor grad av råhet och självklarhet.

2. Sara försökte slippa

Av förhören och ett antal sms framgår det att Sara gång på gång ihärdigt försökte slippa genomföra de planerade morden på Alexandra och Daniel.

3. ”Han” skulle utföra morden

Förhör med Sara visar att hon sedan i mitten av december 2003 försökt hitta någon som kunde åta sig mördandet av Alexandra och Daniel.

files/content/knutbybilagan/Sergels_Torg_2 2.jpgFörhör med Sara 2004-03-10. (De sms hon pratar om i förhöret, är sms som Helge Fossmo vidarebefordrat till Sara, och som Sara tror är meddelanden från Gud.)

Sara: Jag gick på Plattan bland narkomaner och jag frågade och jag var jätterädd och, men dom flesta sa nej, sen så träffade jag en kille som sa ja och vi bestämde att vi skulle, eller han drog med mig in på ett café och så, det var så här att jag hade tidigare sagt till Helge att jag tyckte det var svårt med skjutvapen för att för det första var jag rädd för att missa och jag visste inte, jag var rädd att jag inte skulle klara av det, så då frågade jag Helge om han trodde att det var rätt gentemot dom här sms:en och så att jag kunde be någon annan om jag hittade någon person på Plattan och fråga den skulle du kunna göra… och det är så hemskt att tänka att jag skulle be någon annan, för mig så kändes det som att jag inte själv skulle klara av det och det trodde han inte, han sa att enligt sms:en så menas väl det att jag skulle, det här skulle ske och jag skulle ordna det men inte så att det var just jag som behövde göra det och i alla fall så går vi till det här caféet och han berättar att han har en pistol eller en revolver för 10.000 och då, men han behövde pengar först innan han, ja så då ger jag honom 10.000 och sen kommer han tillbaka och så säger han att nu har jag pistolen men det behövs skott och dom kostar 3.000 och då ger jag honom 3.000 och sen kommer han tillbaka och så säger han att det finns en ljuddämpare att sätta på också och den kostar 2.000 och det här var klockan åtta ungefär på kvällen och jag börjar känna att om jag skall få med mig den här killen då, för han var villig att hjälpa mig sa han.

Förhörsledaren: Berättade du om vad du tänkte göra då för honom?

Sara: Ja, det gjorde jag och han var villig att hjälpa mig för då så sa han det att om jag ger honom 20.000 så får han sammanlagt med vapnet då som kostade 15, med kulor och ljuddämpare så kunde han få fem till, då kunde han hjälpa mig och så kunde han ta vapnet sen och sälja det vidare, så att han fick 20.000, sa han till mig.

FL: Det var inte så att han skulle utföra det här?

Sara: Jo, han skulle, han gick med på att utföra det, sa han, och jag sa att jag måste kunna lita på dig. Jag var helt desperat i det här läget så att första bästa som sa att han hade ett vapen och som sa att han kunde hjälpa mig var jag ju bara tvungen och lita på …

4. Behövde inte utföra morden

Genom vidare förhör med Sara framgår att hon till slut uppfattade det som att Helge gick med på att hon ”ordnade” med morden, och att hon inte själv behövde utföra det.

5. Oerhört bra minne

Sara har ett utmärkt minne och kan i efterhand redogöra för olika saker väldigt detaljerat.

Som till exempel vid ett tidigt förhör om revolvern och ljuddämparen:

Angående den revolver som hon använde vid brottstillfället säger hon att den var svart med gummihandtag. På fråga vad den heter säger hon att hon tror den heter 38 någonting. Sara måttar med sina händer hur långt vapnet var totalt. Då vi mäter detta är det 18 cm. Sara uppskattar pipans längd till ca 10 cm. Sara beskriver att hanen som sitter längst bak på vapnet gick att dra bakåt. Detta gjorde det lättare att sedan avfyra vapnet.

Sara berättar även att färgen var nött på revolvertrumman. På fråga säger Sara att kornet längst fram ovanpå pipan var format som ett hustak. På fråga säger hon att revolvern hade en ljuddämpare. Sara beskriver att ljuddämparen var ett metallrör som egentligen var en bildel. Sara förklarar att man trädde detta metallrör över pipan och tejpade fast det där. Sara förklarar att hon hade ljuddämparen på vid brottstillfället. Sara ritar en skiss föreställande revolvern och ljuddämparen. Denna skiss bifogas detta förhör. På fråga säger Sara att hon slängde den i Vrigstad. Sara beskriver att hon slängde den i en vanlig soptunna utanför en presentaffär i Vrigstad. Hon tror att affären hette ”Saker och Ting” eller liknande. Sara berättar att hon hade lindat in ljuddämparen i blompapper som var vitt till färgen med stora blommor på. Nar Sara skulle slänga ljuddämparen gick hon in på presentaffären där hon fick en beige plastpåse utan tryck. Sara lade ljuddämparen i den påsen och kastade sedan påsen med ljuddämparen i en soptunna och det överblivna blompappret i en intilliggande soptunna. Sara ritar en skiss över hur det såg ut i Vrigstad där hon slängde ljuddämparen.

Skisserna som omnämns ovan, visar sig vara i det närmaste en exakt återgivning av revolvern, den provisoriska ljuddämparen, och platsen där hon slängde den. Likaså stämmer hennes redogörelse mycket väl vad gäller övriga detaljer i hennes redogörelse. Hennes minne är alltså utmärkt, liksom hennes förmåga att förmedla vad hon vet.

Men hon blir luddig och kan inte klargöra var hon hade revolvern när hon körde till Knutby under mordnatten. Är det något hon borde minnas så är det väl just det?

Utdrag ur dialogförhör med Sara den 30 januari 2004: (Farid som nämns i förhöret är den person som via vänner ordnade en revolver åt Sara, och som visade sig vara en polisinformatör.)

Förhörsledaren: När du säger att du förbereder dig. Ja. Kan du säga något kort om dina förberedelser.

Sara: Ja. Eh. Det var att plocka fram alla grejor. Ta fram mina skor som jag aldrig hade använt. Eh. Det var att, ja det var ju mest det. Kolla så allting fanns. Tänka igenom lite vad jag skulle göra och så där och mest samla mig.

FL: Nar det gäller dina kläder. Var det redan hemma hos Farid du satte på de kläder du skulle använda.

Sara: Jag tror det, jag tror att det var det jag gjorde.

FL: Skorna hur var det med dem.

Sara: Dem tog jag på mig precis innan, så att dem tog jag på mig, eh, jag tror att jag tog på mig dem när jag stannade i Almunge, där jag också laddade revolvern.

FL: Mm. Kan du kort säga hur det går till också.

Sara: Ja. Efter att, jag var i Märsta så åkte jag ju mot Almunge och i Almunge då så stannade jag till och tog på mig skorna och laddar revolvern med sex skott. Lägger de andra. Nej fem skott. Lägger de andra fyra i min ficka.

FL: Mm. Jag vet inte om du vill ha mer förberedelse eller. Jag tänker på var du förvarade de här sakerna.

Sara: Ja. Eh.

FL: Har du de har tillgängliga inne i kupén. Ja. Eller måste du stiga ur.

Sara: Nej. Jag har dem, jag har dem tillgängliga inne i bilen tror jag, jag minns inte det heller riktigt exakt om jag hade. Jag vet att jag vid tidigare tillfällen hade revolvern och det i bagaget i en väska och jag minns inte om jag i Almunge går ut och hämtar dem. Nej det gjorde jag inte. I Märsta minns jag att jag hämtade den och lägger i ordning det inne i bilen, så att allt är klart. Men jag stannar i Almunge för att. Så att den här revolvern hade jag under en handduk kanske eller någonting inne i bilen. Mm. I framsätet.

Här blir det ludd, ludd och återigen ludd. Sara är helt enkelt dålig på att fabricera och ljuga, vilket även framgår på andra ställen i förhören. Det hedrar henne.

Ta bara de sista meningarna i förhöret ovan: ”Så att den här revolvern hade jag under en handduk kanske eller någonting inne i bilen. Mm. I framsätet.”

Sara minns det mesta väldigt detaljerat i olika förhör. Men här tror hon alltså att hon kanske hade revolvern ”under en handduk eller någonting”. Någon handduk återkommer aldrig i förhören och inte heller bland vad hon kastat här och där efter mordet. Förklaringen är rimligen att någon annan hade hand om revolvern ifråga.

6. Tekniskt bevis

En del av mina 22 punkter är indicier. Något som pekar i en viss riktning, tyder på något. Det är alltså inte klara och tydliga bevis. Men i svenska domstolar kan man dömas på indicier.

Det här är dock ett tekniskt bevis:

Den bil som Saras pappa äger men som Sara disponerar, parkerades under mordnatten ett hundratal meter från mordplatsen. Den hade körts upp en bit i skogen. Då det hade snöat några dagar tidigare kunde polisen, både med och utan hundar, enkelt följa fotspåren runt bilen. Och vad man kommer fram till är glasklart:

Sara har aldrig gått från bilen uppe på vändplatsen i skogen. Utan bara till den efter mordet. Så någon annan måste ha kört upp den och väntat där i bilen.

Flygbilden till vänster visar hur Saras fotspår börjar vid en liten bilinfart, fortsätter till Fossmos hus där Alexandra mördas och därefter till Daniel Lindes hus. För att sedan gå tillbaka upp till den vändplan där bilen stod parkerad.

Att det är Saras pappas Volvo 345, som Sara disponerar, som kört upp samma natt och stått där i skogen, är fastslaget genom klara tydliga däckavtryck och förhör med Sara och andra vittnen.

7. Skotten i Alexandras huvud

Förhör 2004-01-16:

Sara beskriver hur Helge Fossmos hustru Alexandra ligger i sängen, när Sara påstår att hon kommer in i sovrummet:

files/content/knutbybilagan/kulhaltacke.jpg

När Sara kommer in i rummet ser hon att Alexandra ligger på sin vänstra kind. På fråga hur hon kan se att det är Alexandra svarar Sara att hon ser det på håret och på ansiktet. Sara säger också att hon tittade noga och försäkrade sig om att Alexandra var ensam i sovrummet.

Det här stämmer inte med den tekniska undersökningen. Om man utgår från kulhålens placering i filten och i huvudet, torde filten ha varit så högt uppdragen att Sara inte hade kunnat se ansiktet. På bilden ovan till vänster är de tre kulhålen inringande. Det översta kulhålet har åstadkommits av en kula som träffade Alexandra några centimeter ovanför hennes högra öra.

Det innebär att filten var så högt uppdragen att det enda som någon rimligen kunnat se av Alexandra var övre delen av hennes hår.

8. Kanske helt avgörande teknisk bevisning

Skotten i huvudet på Alexandra är bevisligen skjutna med så kallade påsittande skott. Vilket innebär att revolverns pipa eller ljuddämparen har tryckts direkt mot huvudet, eller varit ytterst nära. Skotten är skjutna rakt uppifrån. Kulorna hamnar i kuddarna under hennes huvud.

files/content/knutbybilagan/sara-svensson-skjuter-alexandra.jpgMen Sara påstår att hon stått vid sidan av sängen och skjutit från 1,5-2 meters avstånd. Och Sara har exakt samma version när hon upprepade gånger berättar om det i förhören, som när hon gör en skiss över det – och vid den inspelade rekonstruktionen.

Bilden till vänster är från rekonstruktionen. Dockan som ligger där ser ut att ligga på sängens vänstra del. Men blodpölen under huvudet har hamnat nästan mitt i sängen.

Inte ens när förhörsledaren genom ledande frågor försöker få Sara att säga att hon skjuter på närmare avstånd mot Alexandra, så hamnar Sara närmare än en meter.

Ur dialogförhöret den 30 januari:

Sara: …kanske två meter från huvudgaveln eller 1,5 ungefär, jag vet inte exakt. Och där skjuter jag mitt andra skott.

Förhörsledaren: Mot.

Sara: Mot huvudet.

FL: Mm. Hur nära uppfattar du att pipan på vapnet är från Alexandra vid det tillfallet.

Sara: Ja, kanske 1 – 1,5 meter, eller ja.

FL: Du har ju berättat att du känner dig väldigt osäker på det har med vapen och att sikta och rikta.

Sara: Ja, ja.

FL: Hade du tankar på att gå riktigt nära och skjuta.

Sara: Nej, det skulle jag tycka var svårt. Det låter konstigt, men att sätta den mot huvudet skulle jag, det skulle vara svårt tror jag rent. Jag vet inte om ni förstår mig i det men, och. Men jag går i alla fall nära där, närmare, och då efter det skottet så blir det knäppt tyst.

Varför börjar Sara prata om att sätta revolvern mot Alexandras huvud? Det här är ett dialogförhör där allt skrivs ut från band. Och förhörsledaren har inte tagit upp frågan om att ”sätta den mot huvudet”. Den rimliga förklaringen är att man pratat om det här med Sara mellan förhören. Och därmed försökt ge henne hintar om hur hon ska beskriva förloppet.

Alltså samma metoder som användes vid förhören med Thomas Quick, så att det han skulle berätta kunde överensstämma med den tekniska utredningen.

(Se vidare länken efter den här artikeln, som visar polisens inspelade rekonstruktion med Sara.)

9. Blöder inte

Återigen teknisk bevisning: Det har skjutits ett tredje skott mot Alexandra där hon ligger i sängen. Det har träffat henne i höften. Sara påstår att det är det första skottet hon sköt – och att Alexandra gnyr lite i sömnen när hon träffas av skottet.

Ett skott av det här slaget är inte dödande. Hade det varit det första skottet så hade Alexandra rimligen farit upp ur sängen vilt skrikande med blod forsande ur såret. Men det har hon inte alls gjort. Hon har legat helt still i sängen. Och – det har inte kommit ut en enda droppe blod ur skottet i höften.

Det finns bara en rimlig förklaring till det här: Skottet i höften på Alexandra har skjutits när Alexandra redan är död.

Men varför skulle någon skjuta den redan döda Alexandra i höften? Låt mig återkomma till det i en kommande artikel.

10. Inga fibrer

Mer teknisk bevisning: Det fanns inga fibrer på Saras kläder från filten och annat i sängen. Och inga files/content/knutbybilagan/skisspolissovrum.jpgfibrer från Saras kläder på sängen, trots att skytten måste ha tagit sig upp i sängen, för att det skulle bli den skjutvinkel man kommer fram till vid obduktionen.

Alexandra ligger nästan mitt i en 180 cm bred säng, vilket framgår av polisens skiss här till vänster, där blodpölen under Alexandras huvud är utmärkt.

Såväl filten som Saras tröja har porösa material som lämnar ifrån sig fibrer och likaså tar till sig sådana, enligt SKL. Men det har alltså inte lämnats minsta lilla enstaka fibrer från sängen på Saras kläder. Och det trots att det skjuts tre hål i filten varav två även i kuddarna.

11. Det enda vittnet

Efter mordet på Alexandra går skytten över till grannen Daniel Linde i ett närliggande hus. Där skjuts Daniel först i ansiktet och direkt därefter i bröstet. Daniel blir aldrig medvetslös, har inga minnesluckor och han är säker på att han skjuts i den ordningen.

Sara påstår att hon först skjuter honom i bröstet och därefter i ansiktet – alltså i den motsatta ordningen. Hon påstår också att hon höll en stor svart kudde framför revolvern vid det första skottet. Daniel såg aldrig någon svart kudde, utan berättar att han stirrade in i vapnets pipa.

Den svarta kudden är ett litet mysterium i sig. Den ska Sara ha tillverkat av isoleringsmaterial, tyg och svart tejp. Avsikten skulle vara att den skulle hållas framför revolvern och ljuddämparen, för att ytterligare dämpa ljudet. Men den dyker upp först flera månader efter att Sara har erkänt mordet och mordförsöket. Den finns aldrig med i tidigare förhör. Låt mig återkomma till den där ”kudden” i en kommande artikel.

12. En storväxt man

files/content/knutbybilagan/daniallinde.JPGDaniel, här till höger på bilden, säger att det var en storväxt man som sköt honom. Och att mannen var i Daniels längd (1,75) eller något kortare. Domstolsjurister vet att män oftast är sämre än kvinnor som vittnen, då män minns färre detaljer. Men det vet också att män alltid är väldigt bra på att bedöma andra mäns längd i förhållande till sig själva.

En man som är 1,75 är av normal längd, så det som Daniel uppfattar som storväxt måste rimligen syfta på en kraftig kroppsbyggnad.

Sara är 1,65 och späd. Och hon hade inga klackar på sina skor under mordnatten. Hon beskrivs av det par som senare ser henne på Ölandsbron, när hon kastade revolvern och överblivna patroner i vattnet, som ”en späd liten flicka”.

I Rikspolisstyrelsens och åklagarmyndighetens ”Granskning av det s.k. Knutbyärendet”, kan man på sidan 29 läsa om vad som händer när poliserna kommer till villan där Daniel har skjutits:

Polisinsatschefen beordrade en polisman att undersöka platsen för skjutningen och att spärra av den. Polisinsatschefen och polismannen började förhöra de personer som var kvar i huset. De uppgifter som framkom var att gärningsmannen skulle vara en storvuxen man som försvunnit via baksidan av huset.

Personen som sköt var maskerad med en luva, så hur kan då Daniel vara så säker på att det var en man? Svaret är väl att det vet man. Men vet det via kroppsbyggnad och kroppsspråk. Om man så vill, man vet det intuitivt.

13. Tidsdifferensen

Sara fastnar i en polisspärr 30 minuter efter att det sista skottet har skjutits mot Daniel. Man kör sträckan från den plats bilen var parkerad till polisspärren på cirka tio minuter. När jag provade och höll hastighetsbegränsningarna tog det nio minuter.

Saras version av vad hon gjorde efter skotten mot Daniel, är att hon sprang och gick till bilen och körde iväg. Det tar bara några få minuter, men även om det tog fem minuter, är det alltså en differens på cirka 15 minuter. Saras redogörelse stämmer alltså inte. Vad gjorde hon under den här tiden?

14. Erfaren våldsman

Den som sköt torde vara en erfaren våldsman, som utan att tveka satte sig eller ställde sig på knä i Alexandras säng och satte två påsittande skott rakt uppifrån i huvudet på henne. Sedan knackade han på Daniels dörr och sköt honom med ett skott i huvudet och därefter ett mot bröstet. Alltså en rå erfaren våldsman – vilket är allt annat än vad Sara är.

15. Återigen teknisk bevisning

Om Sara hade skjutit fem skott varav minst ett, så som hon visar på rekonstruktionen avseende Daniel, med revolvern utmed kroppen – hade hon rimligen haft massor med fragment från krut och annat på sina kläder. (Se polisens rekonstruktion nedan).

En revolver lämnar fler partiklar på skytten än en pistol. Ur en pistol kommer partiklarna bara ut ur pipan. På en revolver kommer det även ut partiklar runt trumman/magasinet, vilket resulterar i betydligt fler krutpartiklar på händer och kläder hos skytten.

Men Sara hade bara en mängd partiklar på sig som motsvarar att hon hade varit i närheten av den plats där det skjutits, eller i närheten av den som sköt, enligt SKL. Därför lämnade SKL frågan ”öppen” om den som haft Saras kläder på sig kunde vara skytten. I SKL:s gradationer finns det tre starkare anknytningar än detta ”lämna frågan öppen”, och två som är svagare.

16. De här killarna

Sara försäger sig ibland vid de första förhören om mordnatten och pratar om ”vi”, och ”de här killarna”, efter att först ha varit övertydlig med att hon var ensam om det hela.

17. Konfronteras aldrig

När Sara i ett tidigt förhör påstår att hon hittat revolvern, säger förhörsledaren att det inte är troligt. Varvid Sara ändrar sig.

files/content/knutbybilagan/saranedbruten.jpegMen hon konfronteras aldrig med att hennes påstådda skjutande mot Alexandra och Daniel inte överensstämmer med den tekniska utredningen och obduktionen. Inte heller med att det inte finns några fotspår från bilen som körts upp i skogen.

I vissa mindre seriösa journalistiska kretsar finns det ett cyniskt uttryck som lyder: ”Kolla inte storyn för noga för då kanske den spricker.” Undrar hur motsvarande uttryck är formulerat bland de inblandade poliserna och åklagarna i det här fallet?

Ett problem i sammanhanget var att den advokat Sara fått sig tilldelad aldrig ifrågasatte det hela utan bara inriktade sitt arbete på att hon skulle få rättspsykiatrisk vård. Ett agerade vi känner igen från Thomas Quicks alla erkännanden av olika mord.

18. Falska erkännanden

Varför påstår då Sara att det är hon som skjutit om hon inte har gjort det? Av precis samma skäl som Thomas Quick. Hon blir belönad för det. Quick genom att han får uppmärksamhet och obegränsat med legalknark och Sara genom att hon tror sig få nåd inför Gud, via Helge Fossmo och Åsa Waldau.

Sara återkommer ofta till det här i förhören, om att hon ska få nåd genom de planerade morden. Hon har brutits ned så till den grad att hon går med på nästan vad som helst från Helge Fossmos sida.

Att hon i kontakterna med Helge Fossmo före mordet, hela tiden försöker komma undan från själva skjutandet beror rimligen dels på att hon inte tror sig om att klara av det – och dels på att hon har kvar en sista spärr som innebär att hon inte kan förmå sig till att döda människor. De som ska mördas är därtill personer som hon inte känner något agg till, utan tvärtom ser som sina vänner.

19. Inget svartsjukedrama

Polisens och åklagarnas tes om att det är ett svartsjukedrama saknar all logik. Om Sara bara skulle ha mördat Helge Fossmos hustru Alexandra, kunde det ha varit så. Likaså om hon hade försökt mörda Daniel Lindes hustru Anette, som var Helge Fossmos älskarinna. För att därmed få ha Helge Fossmo för sig själv. Men nu skulle hon alltså ha försökt mörda Anettes make, vilket i så fall hade resulterat i det direkt motsatta – det hade blivit fritt fram för Helge och Anette.

20. Sektrelaterat mord

Motivet finns istället att finna i form av ett sektrelaterat mord och mordförsök. Det handlar om en sekt där en pastor som Helge Fossmo inte kan skilja sig, utan att bli utkastad ur församlingen, eller i varje fall bli kraftigt degraderad.

Därför försöker han få Sara att mörda de här personerna. Och när han inser att hon inte klarar av det ger han istället sin välsignelse till att hon ”ordnar” så de ska bli mördade. Personligen är jag övertygad om att den innersta kretsen i sekten visste vad som skulle ske. Ta bara en sådan sak som att Daniel Linde själv måste ringa efter ambulans med blodet forsande från en sönderskjuten käke. Ingen annan gjorde det. Och i bakgrunden på SOS-alarms bandinspelning av samtalet, hör man sektmedlemmar stå och prata. Daniel har nu lämnat sekten.

Som sagt, att dö är i den här sekten är att ”tas hem till Gud”, då de i församlingen utgör ”de utvalda”. Om man dör av sjukdom, eller i en olycka eller genom att bli mördad, har i det sammanhanget ingen betydelse.

21. Om inte Sara – så vem?
Om det nu inte är Sara som skjutit, är det då Helge Fossmo som har gjort det?

Nej, det är inte sannolikt. Han vet sedan han varit misstänkt i samband med sin första hustrus mystiska dödsfall, att den första som blir misstänkt när en gift kvinna mördas, är hennes make.

När Sara under förhörsperioden så småningom förstår hur manipulerad hon varit av Helge Fossmo berättar hon hur han agerat, vilket resulterar i livstid för honom. Hade det varit han som skjutit, hade hon rimligen också berättat det.

22. Vem var då skytten/mördaren?

Det mest rimliga, som jag ser det, en utomstående erfaren våldsman som Sara till slut lyckades leja – och betala. Sara var med och visade mördaren var Alexandra och Daniel fanns på natten – men det var sannolikt inte hon som sköt.

Det kan naturligtvis också vara någon annan i sekten. Någon som utgjort en backup i fall Sara inte skulle klara av att skjuta.

Men de erfarna våldsmän som jag pratat med om det här fallet, i några fall personer som avtjänat straff för mord, säger samma sak:

– Den som skjutit har gjort det tidigare.

Knutby 11:1 – Reflektion

Knutby handlade mer om urspårad karismatik

Peter Halldorf väcker viktiga frågor i sin analys i Dagen av tragedin i Knutby. Täta gemenskaper kan vara underbara och vi människor törstar efter tillhörighet. Men samtidigt kan täta gemenskaper bli slutna och manipulativa. Historien lär oss att det inte finns någon bortre gräns för hur destruktiv och mörk en sådan miljö kan bli. Knutby är bara det mest näraliggande exemplet i svensk kontext. Desto viktigare därför att hålla samtalet levande om vad sund respektive osund gemenskap kännetecknas av.

Halldorfs analys pekar på ”karismatiska miljöer” med en ”fundamentalistisk läsning av Bibeln” som bygger in felaktiga konflikter ”mellan Gud och världen”. Så långt skulle jag kunna dela analysen.

Huvuddelen av artikeln ägnas sedan åt kritik av den fundamentalistiska läsningen av Bibeln och här menar jag att resonemangen inte håller. Halldorf hoppar fram och tillbaka mellan bibelsynsfrågan – vad Bibeln är – och den hermeneutiska frågan – hur Bibeln ska tolkas – på ett olyckligt sätt.

Intrycket blir att den stackars pastorn som inledningsvis hängs ut med sin tro på Bibelns inspiration och ofelbarhet har formulerat vad som var grundproblemet i Knutby. Men tron att Kristi brud är en namngiven kvinna i Knutby går omöjligt att utläsa från någon av Bibelns texter. Hur mycket inspiration eller ofelbarhet man än tror på hittar man inte Åsa Waldau i Bibeln.

Det är viktigt att notera att övertygelsen om Bibelns inspiration och ofelbarhet inte är en lära som dyker upp först i skriftsamlingen ”The Fundamentals” i början av 1900-talet. Nej, den är en del av den allmänneliga kristna tron och finns till exempel uttryckt också i många katolska dokument som Dei Verbum från 1965.

En sådan hög syn på Bibeln innebär inte att alla texter ska läsas bokstavligt. Det är här som mycket av fundamentalismen gått vilse, som Halldorf helt riktigt påpekar. Gud har valt att använda många olika litterära genrer. Bibeln är fylld av poesi, bildspråk och vildsint apokalyptik, som ju snarast går att likna vid modern fantasy.

Det är ett stort misstag att läsa allt i Bibeln bokstavligt. Texter måste alltid läsas och tolkas utifrån sin historiska kontext och i full medvetenhet om rikedomen i de språkliga formerna för mänsklig kommunikation. Därför måste man noggrant lyssna in Bibelns texter och man kan inte i förväg utgå från att de ska tolkas bokstavligt eller historiskt – det måste texterna själv få ge oss signaler om.

Men var en bokstavlig läsning av Bibeln verkligen problemet i Knutby? Det finns inga texter som hävdar att pastorer ska ha sex med unga kvinnor som en del av den andliga striden. Tvärtom!

Problemen i Knutby hade till slut varken med bibelsynen att göra eller med en bokstavlig tolkning av den att göra. Huvudproblemet var snarare en urspårad karismatik och en livsfarlig syn på andligt ledarskap – som i förlängningen satte Bibelns texter ur spel.

Den täta gemenskapen i Knutby byggdes upp runt andliga ledare som inte stod ansvariga inför några andra, som isolerade gemenskapen från omvärlden och som gav sig själva auktoritet över församlingen genom påstådd direktkontakt med Gud. Som det formulerades i rättegången mot pastorerna i Knutby: ”det Åsa och de andra säger är Guds ord”. Detta innebar att medlemmarna i församlingen inte vågade säga emot.

Problemet i Knutby var inte Bibeln som Guds inspirerade och ofelbara ord eller en viss tolkning av den. Problemet var att pastorerna lärde församlingen att tro att deras ord var Guds ord.

Stefan Gustavsson, direktor Apologia – Centrum för kristen apologetikKnutby handlade mer om urspårad karismatik

Hur mycket inspiration eller ofelbarhet man än tror på hittar man inte Åsa Waldau i Bibeln, skriver Stefan Gustavsson.

Det är ett stort misstag att läsa allt i Bibeln bokstavligt. Texter måste alltid läsas och tolkas utifrån sin historiska kontext och i full medvetenhet om rikedomen i de språkliga formerna för mänsklig kommunikation. Därför måste man noggrant lyssna in Bibelns texter och man kan inte i förväg utgå från att de ska tolkas bokstavligt eller historiskt – det måste texterna själv få ge oss signaler om.

Men var en bokstavlig läsning av Bibeln verkligen problemet i Knutby? Det finns inga texter som hävdar att pastorer ska ha sex med unga kvinnor som en del av den andliga striden. Tvärtom!

Problemen i Knutby hade till slut varken med bibelsynen att göra eller med en bokstavlig tolkning av den att göra. Huvudproblemet var snarare en urspårad karismatik och en livsfarlig syn på andligt ledarskap – som i förlängningen satte Bibelns texter ur spel.

Den täta gemenskapen i Knutby byggdes upp runt andliga ledare som inte stod ansvariga inför några andra, som isolerade gemenskapen från omvärlden och som gav sig själva auktoritet över församlingen genom påstådd direktkontakt med Gud. Som det formulerades i rättegången mot pastorerna i Knutby: ”det Åsa och de andra säger är Guds ord”. Detta innebar att medlemmarna i församlingen inte vågade säga emot.

Problemet i Knutby var inte Bibeln som Guds inspirerade och ofelbara ord eller en viss tolkning av den. Problemet var att pastorerna lärde församlingen att tro att deras ord var Guds ord.

Stefan Gustavsson, direktor Apologia – Centrum för kristen apologetik

Vänsterrörelsen

Adam Cwejman: Så tappade vänstern förnuftet

LedareUnder decennier har identitetspolitik och religiös sekterism malt ned ett viktigt socialistiskt arv av reformism. Det är dags att den politiska mitten säger ifrån och kapar banden till den rasbesatta och destruktiva vänstern.

I utkanten av Seattlestadsdelen Capitol Hill står skyltar med orden ”You are now leaving the USA”. Området, bestående av ett antal kvarter och en park, och i folkmun kallat CHAZ (Capitol Hill autonomous zone), behärskas inte längre av den amerikanska statsmakten.

I zonen patrullerar ”antifascister” och polisen syns inte till. Mycket är märkligt här, men särskilt en scen, som har förevigats på video, är värd att ta upp. På en fotbollsplan stod häromdagen vita personer på led och stoppade andra vita, och även andra icke-svarta, från att gå in i en del av parken som var reserverad för svarta. Det är i antirasismens namn ras-separatismen har upprättas. Ett "tryggt rum" för icke-vita att vistas i.

Denna identitetspolitiska rörelse, även om den betecknar sig som antirasistisk, håller på att åstadkomma något helt annat än vad den föresatte sig. Genom att politisera ras på varje sätt som är möjligt kommer den också få ett samhälle som svarar därefter och ser ras och hudfärg i precis allt.

Det vi bevittnar nu i USA är en politisk förändring som pågått i decennier och som har gjort om den politiska kartan i grunden. Framförallt är den ett tecken på den transformation som den västerländska vänstern genomgått - från upplysningsprojekt till identitetsprojekt.

Den stora skillnaden mellan den "gamla" vänstern och den identitetspolitiska rörelse som stigit fram de senaste veckorna, är att den förra i grunden var en upplysningsrörelse. Den accepterade själva premisserna för samhället – demokrati, vetenskap, meritokrati – som något gott, men ansåg att samhällets frukter var ojämlikt fördelade.

Detta perspektiv motiverade arbetarrörelsen att lansera undervisningsverksamhet och gradvisa politiska reformer. Om klassamhället håller nere människor, så ska vi lyfta upp dem, var tanken. Själva klassamhällets orsaker skulle upplösas genom politisk förändring. Klasstillhörigheten var en konsekvens av samhällets ojämlikhet. Men klasstillhörigheten kunde inte berätta något väsentligt om din person - bara huruvida du ägde kapital och status.

I stor utsträckning lyckades detta jämlikhetsprojekt. Men det förutsatte tillväxt, företagande och att hela samhället förmåddes delta i reformismen. Detta till skillnad från den revolutionära socialismen som inte accepterade kompromisser med borgare och reformister i de egna leden. Därför var reformismen framgångsrik på 1900-talet. Medan de revolutionära rörelserna slutade i despoti, fattigdom och massmord.

Dagens identitetspolitiska rörelse, som vi ser i stora delar av USA och även i Sverige, har ett annat förhållningssätt till klassfrågan än reformisterna. För dem är identitet och kollektiv tillhörighet det centrala. Är du vit spelar det ingen roll vad du äger eller vad du gör – du bär i lika delar på ett vitt privilegium och därmed även en vit skuld. Rörelsen är inte materialistisk. Den är identitär.

Denna rörelse betraktar vithet, sexism, fascism, transfobi, rasism och kapitalism som grenar på samma träd. Och det går inte att klättra upp i detta träd eller förändra dess innehåll. Bara att hugga ned det. Enligt denna rörelse är den vita heterosexuella majoriteten motsvarigheten till marxismens ägande klass. De vitas skuld förflyttar sig därför över generationerna. Men de ärver inte främst kapital utan en historisk skuld och maktposition.

Denna arvsynd är central för den identitetspolitiska rörelsen. Det är dess karta över verkligheten. Synsättet förklarar också de absurda scener från USA där vita knäböjer, tvättar fötter och likt kristna flagellanter från 1300-talet yttrar vår samtids ursäktande motsvarighet till syndabekännelsens ord; ”mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa”.

Detta är symboler för en religiös, inte ideologisk, frenesi. En rörelse vars språkbruk påminner om maoismens sektmentalitet. Och i likhet med andra radikala rörelser betraktar identitetspolitiken hela vårt samhälle som genomruttet. Majoritetens normer ska därför blottläggas och förstöras – tiden för samarbete är över. Och de vita måste förmås att avsäga sig sin makt i alla delar av samhället.

Det är därför denna rörelse kräver kvotering och direkt kontantstöd. För dem är meritokrati på arbetsmarknaden och i utbildningsväsendet enbart falska förhoppningar som det rasistiska samhället säljer till de icke-vita. Något de vita gör för att maskera det dolda förtryck som de upprätthållit alltsedan de tvingades dölja sin öppna rasism.

Trots att identitetsvänstern gärna vill se sig själv som en naturlig utveckling av 1900-talsvänstern är deras sanna förfäder 1800-talets romantiskt färgade reaktion mot liberalism och socialism.

Det är därför den radikala högern nu är så nöjd. De längtar efter raskonflikter och får energi av att icke-vita enbart kräver, medan vita bara ska ge och be om ursäkt. För den radikala högern är det identitetspolitiska budskapet: Att här inte finns någon rättvisa - bara konflikt och förtryck - rent guld. Den identitetspolitiska rörelsen skapar ett klimat i vilket kollektiva konflikter spelar huvudrollen. Och är det inte precis detta den radikala högern alltid försökt intala oss?

Den radikala högern förstår nämligen att merparten av alla vita inte kommer att knäböja och be om ursäkt för hundraåriga förbrytelser som de själva inte har någon skuld i. De förstår att de flesta inte är, som de kallar det, ”etniska masochister”. De kommer knyta näven i fickan och bli bittra. Och detta är precis vad de så länge väntat på - deras egen motsvarighet till ett nyväckt "klassmedvetande". Du kan inte göda en icke-vit identitet byggd på evig bitterhet mot de vita utan att till slut få ett svar.

Dessa två rörelser står synbart för motsatta saker; antirasism och rasism. Samtidigt står de tillsammans i skarp kontrast mot de av oss som har uppfattningen att vårt samhälle – demokratiskt, rikt och högteknologiskt som det är – omöjligen bör eller måste vara byggt på de förtrycktas ryggar - det vill säga byggt på dominans. Här går skiljelinjen. Inte mellan vänster och höger, utan mellan de som grundar sig i upplysningens i grunden optimistiska syn på människan och de som förkastar uppfattningen som förljugen och naiv.

Det måste vara uppenbart för alla som bekänner sig till någon sorts socialdemokrati, socialism, liberalism eller konservatism: Identitetspolitik, vare sig med vänster- eller högerkulör, kan aldrig vara ett stadigt fundament för ett fungerande samhälle. Inget demokratiskt och fritt samhälle kan bygga på kollektivism och skamkänslor. Uppfattningen att våld och förtryck finns i allt – även i språket och våra mellanmänskliga relationer – är nämligen ett rättfärdigande för användningen av våld och tvång precis överallt. Det finns en anledning till att det numera är förbjudet att appellera till etnicitet under valkampanjer i Rwanda, med sin historia av blodiga etniska konflikter.

Motståndskraften mot den identitetspolitiska rörelsen är dålig i samhällen som det svenska och det amerikanska. För att vara emot – eller ens kritisk – till den är att vara emot det påstått goda och progressiva. Eller att vara rasist. Mångfald, människors lika värde, inkludering – termer lika självklara som de är positiva har nämligen fyllt varenda vag värdegrund som författats de senaste decennierna. Och för den identitetspolitiska rörelsen är det lätt att kapa denna samtids värdeord och göra dem till sina.

Borgerligheten i Sverige har länge ignorerat eller i god tro understött identitetspolitiken. De har inte förstått problemet. Vänstern i mittfåran i Sverige har varit bakbunden. De vill inte, som det heter, "Be Rosa Parks att sätta sig ned". Felaktigt har man trott att det skulle vara att förråda sin egen rörelses rötter att gå emot identitetspolitiken - trots att den grundar sig i en främmande idétradition. Så de har tyst stått vid sidan och sett hur socialismen kapas av rörelser som förfrämligar hela arbetarklassen.

Adam Cwejman adam.cwejman@gp.se

Ärkebiskop Antje Jackelén

Jag har många goda vänner som har mött ärkebiskopen och fascinerats av hennes karisma.

Det kan jag förstå och respektera men jag kan inte respektera Ärkebiskopens agerande under och efter migrationskrisen för fem år sedan,

Kampanjen "Mitt Kors" startades som en manifestation för utsatta kristna.

Ärkebiskop Antje Jackelén och hennes kommunikationschef Gunnar Sjöberg agerade fördömande tillsammans med andra politiskt korrekta ledande personer.

Gemensamt för dem var att de vägrade kommentera muslimers terror mot kristna flyktingar på svenska asylboenden.

Jag upprepar; Gemensamt för dem var att de vägrade kommentera muslimers terror mot kristna flyktingar på svenska asylboenden!

Jag vet ännu inte om det var okunskap, ovilja, feghet eller partiskhet men faktum var att varje gång en muslim var utsatt, agerade de med kraft.

När kristna flyktingar förföljdes för sin tro, på svenska asylboenden teg de, blundade de och höll för öronen.

Det sveket kan ärkebiskop Antje Jackelén aldrig få förlåtelse för! 

Konflikthantering

Wiki:

Konflikt innebär ett möte mellan sådant som inte är förenligt. Ordet konflikt kommer från det latinska ordet conflictus som betyder sammanstötning, att kollidera, råka i strid. Konflikter kan föreligga såväl inom en människa som mellan personer, grupper, organisationer eller stater.

Hos min vän Herdinna fick jag många tankar och många minnen av mina egna konfliktreaktioner.

När konflikten berör mig leder det oftast till vrede och attack.

När konflikten berör andra kan medlaren i mig triggas.

Ensamkommandes ålder

Sommar med Mååna

Sahlin kom in i politiken på 70-talet, då man enkelt visste vem som var ond och vem som var god. 2020-talet verkar vara likadant. Antingen är man rasist eller så är man det inte, säger Sahlin, men talar inte om vad den moderna socialdemokratin faktiskt gjort för att motverka rasism. Trots att hon både varit integrationsminister och samordnare mot våldsbejakande extremism.

Sahlin drabbas av viktighetssjukan, den som poppar upp i hälften av sommarpraten varje år. Allt som är viktigt måste med. Antirasism, Metoo, klass och covid-19 – men inget fördjupas. I ett slags stream of consiousness redogör hon för skammen över den senaste skandalen, hon går inte ut, löpsedlarna bränner. Men vad var det som verkligen hände då? Det får vi inte veta.

Mona Sahlin beskriver rädslan som en elak tumör

Mona Sahlin är tyst om livvaktsskandalen som skickade ut henne i den politiska iskylan. Men hon pratar desto mer och engagerande om tystnadskulturer, skam och decennier av hat och hot.

För fyra år sedan lämnade Mona Sahlin tjänsten som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Socialdemokraternas före detta partiledare – hittills den enda kvinnliga – tvingades avsluta en fyrtio år lång politikerkarriär.

Anledningen var, som många minns, en av svensk politiks märkligare skandaler. Ingen fattig Toblerone denna gång. En före detta livvakt fick ett osant intyg om att han hade en svindlande mycket högre inkomst än i verkligheten. Lägg till vip-kort hos Kronofogden och ett straff för skattebrott.

Vad var det som hände? Det berättar Mona Sahlin inte mycket om. Hon börjar svävande med att prata om att makt, beroende och korruption och om att ”hjälpa vänner”. Som gammal proffspolitiker vänder hon snabbt strålkastarljuset åt andra håll.

Men hur mycket man än skulle veta mer om varför hon offrade sin karriär på ett så ovärdigt sätt, så är mycket av det hon säger engagerande och upprörande. Hon pratar om hur politiskt grovarbete i dag offras för opinionssiffror.

Absolut bäst talar hon om att leva ett långt liv i rampljuset och allt det hat och hot som präglat hennes liv. Ynglingen som väntade i soprummet med kniv, hakkors på huset, avföring i brevlådan, terror på telefonsvararen. Man får tårar i ögonen när hon berättar att om gå hand i hand med sitt lilla barnbarn, vars pappa är afroamerikan, och mötas av en flaggviftande idiot som skriker ”åk hem”.

Det blir fint när hon talar om att vara kaxig utåt och livrädd inombords men att nu äntligen våga ”outa” rädslan, som Sahlin beskriver som en elak tumör. Det är starkt när hon talar om sina egna metoo-erfarenheter, att våga bryta tystnaden och bita huvudet av skammen.

I höst kommer memoarerna. Då kan man hoppas att hon vågar borra vidare i sitt fall, från toppen till botten. Det lär finnas intressanta lärdomar om förtroenden och svek i det också.

Ann Linde

Arrogant och ovärdigt. Utrikesminister Ann Linde (S) gör mer skada än nytta när hon försvarar coronastrategin med pinsamma utfall och rena faktafel.

När en påläst journalist ställer spetsiga frågor till makthavare kan resultatet bli avslöjande – inte minst om intervjuobjektet låter sig provoceras. Det blev tydligt i den 26 minuter långa intervjun med Sveriges utrikesminister i Deutsche Welles tuffa intervjuprogram ”Conflict zone” (17/6). Ann Lindes insats var inte bara svag, den var katastrofal.

Om Ann Linde ändå inte tänkt svara på frågorna, utan hålla sig till sina talepunkter, borde talepunkterna åtminstone varit begripligt formulerade och helst sanningsenliga. Redan där brast det.

Utrikesministern ville tona ned att den svenska coronastrategin skiljer sig från andra länders, genom att understryka att regeringen visst infört rättsligt bindande åtgärder – exempelvis råden om att hålla social distans, jobba hemifrån och tvätta händerna.

Men det är ju inte sant.

Folkhälsomyndighetens allmänna råd bör följas, men de är inte juridiskt bindande. Eller tror Linde att polisen haffar den som blir påkommen med att okynnesjobba på kontoret?

Att Linde själv slirade på sanningen hindrade henne inte från att komma med vilda utfall mot journalisten, som hon anklagade för att fara med osanning, vilja ”kasta ut Sverige ur EU” och ”bete sig som att det är något slags världsmästerskap i vem som får sjukdomen och inte”.

Det var pinsamt att se. Att skjuta programledaren är en strategi som kanske funkar för populister som Trump och Bolsonaro, men knappast för svenska socialdemokrater.

Det går att försvara Sveriges beslut att inte stänga ned hela samhället. Men för att bygga upp förtroende för Sveriges internationellt avvikande linje måste regeringen börja med att redogöra för hur man har tänkt, vilka underlag man har utgått ifrån och hur man tänker anpassa strategin allteftersom mer kunskap blir tillgänglig.

På en fråga om vilket vetenskapligt stöd den svenska strategin baserar sig på hade Linde chansen att göra just det. I stället svarade hon så här:

”I’m the Minister of Foreign Affairs, I don’t know if we have the right science of herd immunity or whatever.”

Att Linde drar kvinnokortet för att slippa stå för vad hon sagt är en nästan komisk illustration av problemet

Frågorna borde ställas till Sveriges statsepidemiolog eller socialminister i stället, ansåg Linde. Med tanke på att hon ägnade en lång stund åt att förklara det svenska förvaltningssystemet – för att visa att det mesta är regionernas ansvar – borde hon också veta att regeringen som hon sitter i fattar beslut gemensamt. Läser hon inte beslutsunderlagen?

I efterhand har Ann Linde försökt göra kritiken mot hur hon hanterade Deutsche Welle-intervjun till en fråga om könsdiskriminering:

”Det är möjligt att man kan vara lite trevligare, le lite mer och möjligen vara lite mer kvinnlig när man säger svaren. Det får väl jag tänka på”, säger utrikesministern till TT.

Ingen har efterfrågat att Ann Linde ska vara mer kvinnlig. Desto fler att hon visade sig mer professionell. Att Linde drar kvinnokortet för att slippa stå för vad hon sagt är en nästan komisk illustration av problemet – och den totala bristen på självinsikt.

Om syftet var att rädda Sverigebilden efter den internationella kritiken mot höga dödstal och bristande skyddsåtgärder, har utrikesministern misslyckats gruvligt.

Stay Behind – Olof Palme

Mäktiga nätverkets hemliga kontor inne i Skandiahuset

Publicerad 21 jun 2020 kl 21.01

Stig Engström, även kallad Skandiamannen.

Det mäktiga nätverket Stay behind var in i det sista högintressant för Palmeutredningen.

Den halvmilitära motståndsrörelsen hade haft ett hemligt kontor i Skandiahuset där Stig Engström arbetade.

Utredarna letade efter kopplingar, bland annat med hjälp av Säpo.

Stay behind skulle fortsätta kampen om Sverige ockuperades av Sovjet – och enskilda medlemmar kan ha sett Olof Palme som en säkerhetsrisk, enligt detta spår.

Försäkringsdirektören Alvar Lindencrona hade ett stort kontaktnät. Ministrar, generaler, näringslivstoppar. Och han träffade överraskande ofta statsminister Tage Erlander.

Han var sedan 1947 vd på Thule, Sveriges då största försäkringsbolag. Och samtidigt på regeringens uppdrag i 25 år chef för den hemliga armé som skulle fortsätta att slåss för Sveriges frihet om Sovjetunionen ockuperade landet.

Palme involverad

Det hemliga uppdraget var förklaringen till de många mötena med Erlander. Som statsministerns närmaste medarbetare blev också Olof Palme senare involverad.

Motståndsrörelsen kallades Stay behind (stanna kvar) och leddes från Lindencronas hem vid Stureplan i Stockholm – och från ett hemligt kontor i Thulehuset som senare blev Skandiahuset.

Stay behind var åtminstone i början brett förankrat hos politiker, fackförbund, militär, polis och statsförvaltning. Och blev genom åren ett hett spår i Palmeutredningen.

– Vi har tittat på grupperingar som Stay behind och liknande företeelser men har inte kunnat hitta några spår mot Stig Engström. Det tolkar vi som att han troligen inte har ingått i någon konspiration eller någon större sammansvärjning, sade utredningsledaren Krister Petersson tidigare till Expressen.

– Men jag kan inte helt och hållet utesluta det, sade han.

Författaren Gunnar Wall, som har skrivit ”Mordgåtan Olof Palme” och en rad andra böcker om Palmemordet, förklarar att enskilda medlemmar eller grupperingar inom Stay behind kan ha sett Palme som en säkerhetsrisk – och mördat honom utan att andra inom rörelsen visste om det.

– De som var medlemmar i Stay behind hade inte insyn i andra delar av verksamheten. En grupp kan ha mördat Palme utan att de andra kände till det, säger Gunnar Wall.

– Mordet ägde rum efter några år av ubåtskränkningar. Det fanns en oro från militärt håll inför Palmes planerade resa till Moskva. En grupp inom Stay behind kan ha uppfattat Palme som ett hot mot Sveriges säkerhetsintressen, säger han.

Under årens lopp har en rad vittnesmål inkommit om att ”mystiska män” utrustade med walkie-talkies, med radioutrustning, sågs i centrala Stockholm under mordkvällen. Misstankar har riktats mot Stay behind och utredaren Krister Petersson begärde 2017 uppgifter från Säkerhetspolisen om detta.

Han önskade information om medlemmarna, verksamhetsområden, lokaler, beväpning och ”kända aktiviteter den 28 februari 1986”, enligt utredningsdokument som Aftonbladet tagit del av. Han ville också ha information om elva namngivna personer som varit fallskärmsjägare.

Utredningen har inte kunnat knyta männen till brottsplatsen vid tidpunkten för mordet.

– Vi har ägnat en hel del tid åt det här och det närmaste vi har kommit är att Stig Engström jobbade i samma hus som Stay behind hade kontor. Därmed inte sagt att jag kan utesluta det helt och hållet, har Krister Petersson sagt till Aftonbladet.

Tidigare uppgiftslämnare har sagt att verksamheten på mordnatten handlade om knarkspaning, men myndigheterna har ännu inte lämnat något officiellt känt besked i frågan.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för FN:s internrevision och generaldirektör på Riksrevisionsverket krävde i en uppmärksammad debattartikel 2013 att Stay behind-spåret skulle utredas ordentligt. Hon ingick i den granskningskommission som undersökte polisarbetet kring Palmemordet och presenterade sina slutsatser 1999.

– Redan i granskningskommissionens rapport var vi väldigt kritiska till polisens underlåtenhet att studera vad som kom att kallas ”polisspåret” men som vi utvidgade till ”landsförrädarspåret”. Jag vill att det ska utredas, sade hon till Expressen 2013.

Stay behind var inte allmänt känt vid tiden för mordet 1986. Nätverkets existens avslöjades av medier i början av 1990-talet.

– Då trodde vi att sådana här saker inte förekommer i Sverige. Men nu vet vi att en hemlig organisation verkligen existerade, sade Inga-Britt Ahlenius till Expressen 2018.

– Den här rörelsen startade av ledamöter i regeringen och av legitima patriotiska skäl, det var välmotiverat att skydda Sverige. Min teori är ledningen tappade kontrollen så småningom, ledningen kan inte hålla koll på vad alla gör längst ned i organisationen, sade hon.

Författaren och kriminologen Leif GW Persson inspirerades av Stay behind när han skrev sin romantrilogi om Palmemordet som ligger till grund för tv-serien ”En pilgrims död”.

Han har påpekat att medlemmarna ofta hade säkerhetsbakgrund och att mötena hölls i Skandiahuset – helt nära mordplatsen på Sveavägen.

– Jag har skrivit mycket om polisspåret. Men jag har aldrig trott på vanliga ordningspoliser. Utan snarare om poliser som kan ha vetat något om Palmes övervakningssituation. Alltså Säpo eller folk med den bakgrunden, sade Leif GW Persson till Expressen 2018.

Alvar Lindencrona fick lämna vd-posten när Skandia köpte Thule 1963. Men delar av Stay behind-verksamheten stannade kvar i huset, enligt Gunnar Wall.

– Nätverket fortsatte att ha tillgång till lokaler. Personer inom Skandia hade roller i Stay behind. Det fanns en speciell anknytning till Skandia och det var skälet till Palmeutredningens intresse, säger han.

Han påpekar att det också fanns en historisk koppling. Olof Palmes far och farfar hade varit de två första verkställande direktörerna i Thule, men då låg huvudkontoret vid Kungsträdgårdsgatan.

Stay behind hade i många år ett hemligt kontor i Thule/Skandiahuset med egen ingång, också den hemlig, från baksidan på Luntmakargatan. Den ingången stängdes först 2009 vid en renovering.

”Fastigheten lämpade sig för dold verksamhet, den hade många ingångar och underjordiska kulvertar till närliggande fastigheter och var svår att bevaka”, skriver Mikael Holmström i sin bok ”Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser”.

Och det var alltså sin arbetsplats i det huset som Stig Engström lämnade och återvände till på mordkvällen – under oklara omständigheter.

Journalisten Olle Minell var bland de första som uppmärksammade att Stig Engström kunde ha varit inblandad i mordet. Han skrev 1989 i tidningen Proletären om de många motsägelserna i Engströms uppgifter.

– Kopplingen mellan Skandia och Stay behind är intressant. Stig Engström kan ju ha varit agent av något slag även om jag tror att han var för vek för att vara mördare. Jag intervjuade honom i två timmar i Skandiahusets kafé 1989, säger han.

Alvar Lindencrona dog 1981. Hans familj hade inte haft en aning om att pappan hade lett en underjordisk verksamhet.

Direkt efter faderns död fick hans son Gustaf Lindencrona ett telefonsamtal från Försvarsstaben. Två män kom hem till familjens lägenhet på Stureplan, legitimerade sig och hämtade en svart plåtlåda ur pappans kassaskåp.

–Vi hade inga speciella värdesaker där. Utan kassaskåpet hade till huvuduppgift att förvara lådan. Den var inte större än att en officer kunde bära den, säger Gustaf Lindencrona i Mikael Holmströms bok – och tillägger att han inte vet vad plåtlådan innehöll.

Näringslivstoppen Curt-Steffan Giesecke, chef för Stay behind 1978–1990, avvisade bestämt alla påståenden om högerextremister i organisationen och om inblandning i Palmemordet.

– Varför skulle motståndsrörelsen ha intresse av en mordkomplott mot Palme? Det är helt gripet ur luften. Palme deltog ju i styrgruppens möten, sade Giesecke, som dog 2016 och tidigare var vd i Svenska Arbetsgivareföreningen och i Trygg-Hansa, till Expressen 2013.

Stay behind ingick i ett Nato-kontrollerat nätverk med halvmilitära grupper som skapades i Västeuropa under det kalla kriget.

Grupperna skulle göra motstånd efter en sovjetisk invasion. Många såg en sådan som ett reellt hot efter det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa efter andra världskriget. Hemliga strukturer skapades med vapengömmor och kommunikationscentraler.

Det europeiska nätverket blev offentligt känt 1990 i Italien när det avslöjades att italienska högerextremister med kopplingar till Stay behind hade genomfört en serie terrordåd. Rörelsen utreddes sedan i flera europeiska länder där den blev invecklad i politiska och andra skandaler.

Det fanns tre hemliga rörelser i Sverige som förberedde motstånd i händelse av en sovjetisk invasion:

• En officiell statlig motståndsrörelse, organiserad av försvarsstaben, som bildades 1947.

• En USA-styrd, ledd av senare CIA-chefen William Colby som var stationerad i Stockholm i början av 1950-talet. Den avvecklades på svensk begäran, men det är oklart hur mycket av den som överfördes till den svenska motståndsrörelsen.

• En privat nazistinfluerad, Sveaborg, med bland andra svenska före detta SS-frivilliga. Den förbjöds efter några år.