Vem uppfann Gud, och varför?

Jack Miles ”Gud, en biografi”, ställer frågan ”Vem är egentligen Gud?”

Vi får följa gudsbildens utveckling genom bibelns olika böcker, Gud som Skaparen i Första Mosebok, Gud som Abrahams husgud, som Befriaren som förde Israels barn ur Egypten, som Israels barns stamgud som låter våldsamma händelser drabba Israels fiender, som Lagstiftaren som ger Israels folk lagarna, som Länsherren och så småningom som den Gode Fadern eller den Goda Modern.

I början verkar Gud mest vilja kontrollera människorna i allmänhet och Israels folk i synnerhet. Gud är sträng och krävande. Miles beskriver hur Gud tvekar och testar för att finna den bästa utvecklingen av hans skapelse.

Ibland är Gud förbarmande, men ofta fördömande och hänsynslös. Hela folkslag utrotas när det passar Guds syfte.

Boken försöker reda ut hur religionen formar de mellanmänskliga attityderna och leder till oenighet med förödande resultat.

Människorna har alltid försökt förklara det som ter sig obegripligt, med att ”högre makter” reglerar tillvaron efter, för oss outgrundliga villkor.
Det vi kallar Gud utvecklades ur en mängd gudsföreställningar och bilder som olika folk och kulturer i Främre Orienten gjorde sig under en period av flera tusen år. Gud hämtar drag och egenskaper från fåraherdarnas listiga stamgudar, den hämndlystne bergsguden Jahve, kananeernas uråldrige kung El, drakbesegrarna Baal och Marduk, han uppenbarar sig i storm och åska och uppträder till och med understundom som demon. Hur kan Gud vara både kärleksfull och blodtörstig? När uppkommer det eviga livet, och hur framträder djävulen? Och hur många skapelseberättelser finns det egentligen i Bibeln? I slutet av boken verkar Gud helt ha tappat intresset för människorna.

Själv tror jag att Gud ursprungligen uppfanns av några stamhövdingar i trakterna omkring Döda havet och Jordandalen.

Tänk dig ett samråd där några nomadhövdingar kommer överens om att slå sig samman och bilda ett maktförbund. De kommer fram till att de flesta människor gör som de tror att deras stamgud vill.

Egenskaper från de egna stamgudarna kombineras och den nye universalguden ges den profil som är lämpligast för att övertyga och betvinga övriga stammar i området.

Som vi kan se i de fem moseböckerna, sker det maktförskjutningar under de första monoteistiska seklerna, men efter hand blev den nye guden JHW, den starkaste religiösa symbolen och hans jordiska representanter blev de mäktigaste av alla folkledare.

Själv är jag en panteist som tycker att kristendomen, på det sätt den utvecklats inom Svenska Kyrkan under KG Hammars ledning, är en mycket viktig institution med stor betydelse för de mellanmänskliga relationerna.

Jag saknar redan KG Hammar!