Covid-19 och döden

Sveriges enfaldiga riksnyhetsjournalister (nästan samtliga) verkar tro att Covid-19 är huvudorsaken till att vi gamla människor dör.

För nonsensskribenterna är Jorden ett blågult klot med Covid-19-satelliter som dominerar tillvaron.

Den samlade riksjournalistkårens enfald är monumental!

Vi gamla människor dör för att vi har blivit gamla!

Det ska vara så!

Det är normalt!

Journalistmupparna har upphöjt Covid-19 till Nemesis!

Riksnyhetsredaktörerna enda kompetens är att skapa oro, skräck och panik.

SKUI – Svenska kyrkans utbildningsinstitut

Om debatt och dialog på Svenska kyrkans prästutbildning

29 JANUARI, 2021 ~ SOFIA LILLY JÖNSSON

Egentligen är jag rätt less på den här dysfunktionella organisationen. Trots all kritik, alla avslöjanden, alla rapporter, all statistik, trots all verklighet, finns det fortfarande alltför många i Svenska kyrkan som inte vill förändra någonting. Många är också de som vill se en förändring men som inte är beredda att offra något för egen del, vilket är samma sak. Det som inte vill förändras måste självdö, sådan är naturen. Låt de döda begrava sina döda, och så vidare.

Men så finns också de som faktiskt försöker. Överallt och hela tiden. Kanske inte lika högljutt som jag har gjort, men i sina sammanhang, i verksamhet och på andra sätt, i stort och smått. Ibland kostar det dem mycket tid och kraft att försöka förändra. Ibland mer än tid och kraft. Det är viktigt att vara solidarisk med dem. Det vet jag ju. Deras initiativ ska inte tystas.

Någon riktar min uppmärksamhet på ett par artiklar i Kyrkans Tidning.

Och inget får igång mina avdomnade polemiska impulser som maktspråk från de som har ansvar.

Således kommer här några reflektioner över den pågående debatten om Svenska kyrkans utbildningsinstitut.

I slutet av utbildningen till präst, diakon, kyrkomusiker eller pedagog i Svenska kyrkan ska studenterna gå ett sista år på Svenska kyrkans utbildningsinstitut (SKUI). Utbildningen är placerad i Uppsala och Lund, som man väljer mellan. Formellt hålls bägge orterna samman i en organisation under en rektor och under det riksomfattande Kyrkokansliet i Uppsala.

Det är alltså fler än präster som utbildas på SKUI, men denna debatt är startad av dem. Därför kommer jag här att tala om präststudenterna och deras utbildning.

I veckans Kyrkans Tidning svarar SKUI:s rektor Kenneth Nordgren och programchef Elisabeth Pettersson de 28 präststudenter som riktat kritik mot skolan.

Nordgren och Pettersson inleder sitt försvar såhär:

Dialog är viktig för att skapa förståelse och reflektera över olika upplevelser och åsikter. Debatt är också viktig för att föra fram uppfattningar och bryta perspektiv. Men risken finns att en debatt blir ensidig och enbart negativ.

(Kenneth Nordgren och Elisabeth Pettersson: ”Dialog som utbildningsväg för att nå längre”, i KT 24/1-21)

Med tonen från en barnbok låter alltså ledningen studenterna och oss andra få veta att den som debatterar ska skuldbeläggas. Dialog är någonting fint och viktigt. Debatt är en risk, något ensidigt och enbart negativt.

Nordgren och Pettersson försöker teoretisera fram en skillnad mellan debatt och dialog.

Det är skitprat.

Debatt är ett fundament för yttrandefriheten, och en av de äldsta journalistiska genrerna. När man inte fick sprida skrifter fritt skrev man anonyma pamfletter, varför en hel del skrifter cirkulerade i Stockholm på 1790-talet som handlade om att mörda en despot. Att kungen rent formellt och juridiskt förbjudit debatten hjälpte alltså föga. Det var kanske inte så bra, att mörda en människa, inte minst för Gustav III själv, det kan vi vara överens om; fri debatt är bättre. Efter mycket kamp och arbete blev det också fritt i Sverige att debattera. Alltså är det pennan vi tar till i en demokrati när vi vill föra fram en åsikt och inte flintlåspistolen. Debatt är dialog. Det tjänar ingenting till att chefer försöker möblera om i språket och skuldbelägga de som kritiserar dem. Det illusionstricket imponerar inte på någon annan än möjligen deras devota medlöpare.

Därefter fortsätter SKUI-cheferna sitt svar till studenterna med sitt mjuka management-by-fear-språk:

Att se varandra, och ”den Andre” som nämns, är viktigt. Det är även förmågan att anta utmaningar och ge svar på invändningar. Därför är det för oss ett problem om studerande håller inne med sina uppfattningar när utbildningstiden ska rymma en beredskap att formas tillsammans. Inte för att nå konsensus men för att nå fram till varandra i förståelse och för att uppnå en lojalitet för gemensam kyrklig tjänst. Ett tryggt, öppet och undersökande samtalsklimat behövs för utbildning till arbete i Svenska kyrkan.

Därför är det också bekymmersamt med de negativa exempel som lyfts, utan hänvisning till situation eller sammanhang, eftersom de skadar den utbildningsmiljö vi eftersträvar.

Alltså: det är studenternas återgivande av exempel på negativa händelser som ”skadar den utbildningsmiljö vi eftersträvar” – inte de negativa händelserna i sig själva.

Resten av artikeln använder Nordgren och Pettersson åt att bortförklara, förminska eller förneka att det som sägs ha hänt överhuvudtaget har ägt rum eller har någon betydelse. Dessutom är kritikerna bara 28 stycken, vilket ju är nästan ingenting om man gör en division mot alla som håller käften:

Men det finns flera bilder av utbildningstiden från utvärderingar där över 700 studerande haft möjlighet att uttrycka sig. Det behöver sägas att 28 underskrifter inte representerar den mångfald där andra berättelser har lyfts genom åren.

Vad har då de kritiska studenterna sagt?

Deras debattartikel från veckan är ganska luddig. Det blir gärna så i kyrkliga kretsar, lite som i mötet mellan bröderna Ekdahl och biskopen Vergérus i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”, att man berömmer varandra med språkliga piruetter. Studenterna är rörande eniga med ledningens lovvärda målbild att utbildningen ska ”vara berikande och utvecklande genom att perspektiv får brytas och alla utmanas att bredda reflektionsförmågan och öppna för en mångfald av tolkningar.”

Men så gör de en ansträngning att baxa fram den konkreta problematiken som de ju ändå vill tala om:

Men vad vi med vår förra artikel ville framföra är att vi studenter bär på erfarenheten av att skolan misslyckas att nå upp till dessa ambitioner, och detta till en sådan grad att studenter riskerar att ta skada. Många beskriver känslan de hade under sin tid på SKUI som en klump i magen – hos vissa stundvis, hos andra mer återkommande. Vad den klumpen bestod i är svårt att förklara, men ett axplock av upplevelser kanske kan hjälpa. Det var i sökandet efter dessa berättelser som listan på undertecknare kom att växa.

Lärare som skrikit “Håll tyst!” och kastat föremål i klassrummet. Anställd som i samtal kallat en students biskop för ”en jävla pajas”. Studenter som anmälts anonymt till sina biskopar baserat på klassrumssamtal under utlovad seminariesekretess. Studenter som upplevt upprepade påhopp från medstudenter medan lärare sett på, utan att ingripa. Lärare som inför klassen stämplat studenters reflektioner som dumma, bakåtsträvande och oönskade.

(28 tidigare studenter vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut: ”Utbildningsinstitutet når inte upp till sina ambitioner”, i KT 20/1-21)

Det är dessa negativa exempel som rektor Nordgren och programchefen Pettersson anklagar för att inte hänvisa till situation eller sammanhang. Som om det skulle gå att ens redovisa namn för sådana här saker utan att anmälas för förtal. Ingen tror att Nordgren och Pettersson inte känner till exakt de här händelserna och har alla detaljer klara för sig. Debattartikeln är skriven för oss som inte vet, för att vi ska förstå varför de skriver.

I december 2020 hade debattrundan inletts med att studenterna, då femton till antalet undertecknare, skrev en första artikel i Kyrkans Tidning. De ville diskutera en generell upplevelse av brister på SKUI.

Vi är inte främst Svenska kyrkan utan Kristi kyrka, en del av den världsvida kyrkan, i Sverige. Det allmänkyrkliga perspektivet lyser emellertid med sin frånvaro i SKUI:s undervisning. Det som framträder är ett svenskkyrkligt perspektiv som är ett av många i Svenska kyrkan och endast en skärva av alla som ryms i Kristi världsvida kyrka.

I teorin är alla perspektiv välkomna, men i det teologiska samtalet är det få som ryms, även om de tillåts att yttras. Detta tar sig mycket subtila uttryck och är svårt att återge i text; det var oftast något som gick att känna i rummet. Det antogs i regel att alla tyckte likadant och att de som avvek från denna gängse uppfattning säkert fanns, men inte här – möjligtvis stöter man på dem i en församling någon annanstans.

Många har erfarenhet av att sitta tysta och bli omtalade som ett problem på grund av en bibel-, kyrko- eller sakramentssyn som avviker från den som SKUI i någon mening representerar.

Det finns något mycket osunt med en kyrka där teologiska minoriteter – inte heretiker, bara minoriteter – inte välkomnas som en del av den gemensamma framtiden. Som student på SKUI kan man få intrycket av att det i Svenska kyrkan inte finns någon annan teologi än den som representeras på SKUI, vilket naturligtvis inte är sant.

(15 tidigare studenter vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut: ”Bredden och mångfalden tas inte till vara på utbildningen”, i KT 17/12-20)

Det blir långa citat, men det här är intressant tror jag för allmänheten att få reda på: det som beskrivs här av studenterna på SKUI är inte några uppseendeväckande men enstaka situationer där lärare har sagt konstiga saker eller inte gripit in när studenter har kränkt varandra. De exemplen ges bara när ledningen vägrar att diskutera själva sakfrågan. Den gäller istället det mer grundläggande problemet att SKUI har en kultur av – studenterna säger inte det här, men det är mitt ord – sektmentalitet.

I en kyrka finns plats för olika traditioner och tolkningar, i en sekt finns bara plats för en.

Det finns fler debattartiklar som stödjer studenterna, till exempel denna från Richard Pleijel som är pastorsadjunkt i Strängnäs och nyligen student på SKUI:

De före detta studenterna påminner i sin debattartikel om att vi inte främst är satta att tjäna Svenska kyrkan, utan den svenska delen av den världsvida kyrkan, Kristi kyrka. Det motsatta perspektivet, ett mycket snävt svenskkyrkligt perspektiv, gör sig i själva verket gällande på SKUI.

Detta tar sig uttryck i den kurslitteratur som används, vilket är mitt första exempel. Under slutåret läste vi sådana böcker som Sven Hillerts Tro i hållbar utveckling, delar av Anna Karin Hammars Skapelsens sakrament, Lena Petersons Kärlekens måltid och Cristina Grenholms Vår tro som min. Flera av dessa böcker förekommer också på den pastoralteologiska grundkursen (PG), tillsammans med ärkebiskop Antjes Samlas kring hoppet och Öppningar: möten med bibeln av Anne-Louise Eriksson m.fl. samt Tina Johanssons och Maria Ottenstens Predikan växer fram. Samtliga nämnda titlar är skrivna av nu verksamma svenskkyrkliga teologer som representerar att slags svenskkyrklig mittfåra. Naturligtvis formas studenterna av detta urval litteratur. Vad hände med den omtalade bredden? Var är de internationella teologerna från andra kyrkotraditioner än den lutherska? Var är de teologiska klassikerna? Var är klassikerna från vår egen svenskkyrkliga tradition?

(Richard Pleijel: ”Teologisk åsiktskorridor på utbildningsinstitutet”, i KT 28/1-21)

En kort ögnande av listan på böcker visar även en lekman som mig att kurslitteraturen är skriven för en annan tid, när Svenska kyrkans präster var statliga tjänstemän, adventsljusen glimmade på skolbänkarna och Olof Palme var out and about. För några årtionden sedan kunde man utbilda präster för ett samhälle som var sekulärt men ändå kristet. Vi har inte den kyrkan och inte det samhället idag, och vi kommer definitivt inte att ha det under de decennier som dagens präststudenter kommer ut för att jobba i församlingar. Folk idag – och jag talar inte bara om invandrare med en annan religiös bakgrund, utan om svenskar vars släkt funnits här i sekler – har ingen förankring i kyrkans mest grundläggande praktiker överhuvudtaget. Man döper inte sina barn, barnen konfirmeras inte, ingen läser Bibeln, ingen sjunger eller läser psalmer, ingen går till kyrkan för att höra evangelium. Kyrkan måste ta in det och leva i den situation som är. Den har inte råd att klamra sig fast vid det nyliga förflutna.

Det är som med fotoutbildningarna i mitten av 1990-talet. Då var dessa ännu framför allt en utbildning i mörkrumsteknik. Bara några år senare var all bildbehandling digital och mörkrummet var förflyttat till en kort kurs i historiskt foto. Det hade varit absurt om fotolärarna fortsatte att undervisa från gamla böcker och med metoder som passade för studenter som kom ut i ett 1980-tal som redan var över. SKUI:s kurslitteratur skulle behöva följa aktuell samhällsdebatt, tänker jag mig, studenterna behöver hitta in till internationella tidskrifter och inte minst introduceras till de nordiska kyrkornas debattforum och dito ekumeniska tidningar. Istället tycks kurslitteraturen inte ens vara bred nog för att rymma det svenskkyrkliga.

(Jag hittar årets litteraturlista här, som jag länkar till för kännedom. Personligen vill jag föra fram åsikten att prästerna borde läsa någon musikhistoria. Kanske gör de det tidigare på universitetet?)

Jag har inga egna erfarenheter av hur SKUI:s Kenneth Nordgren och Elisabeth Pettersson sköter sina jobb. Men jag ser att den som har formulerat svaret till studenterna som inledde den här kommentaren inte kan ta kritik.

Det bör en rektor och en programchef kunna. Särskilt från sina studenter. Det kan knappast finnas någon mer välvillig kritik mot en utbildning än den som kommer från de som själva valt att gå den.

Om ledningen inte kan kritiseras blir det deras chefers ansvar att se till att kritiken hämtas upp. På riktigt, inte bara i servila gester. Det är Kyrkostyrelsen som ansvarar för SKUI. Ärkebiskopen, Wanja Lundby-Wedin (S), Daniel Tisell (C), och de andra kyrkopolitikerna på nationell nivå.

I någon informell mån är också biskoparna ansvariga för utbildningsinstitutet.

Inte för att biskoparna är så bra hela tiden, men för att ett system som en stat eller en organisation behöver ”checks and balances”. Svenska kyrkans parlamentariska modell kräver insatta medlemmar och medier som ifrågasätter och kräver ansvar från politikerna. Det vet vi alla att detta inte funkar i Svenska kyrkan idag. Medlemmarna är i stor utsträckning helt ovetande om vad som händer i kyrkan och journalisterna är antingen gymnasialt religionskritiska eller blåögt berömmande. Ingen nyhetsredaktion i landet utanför fackpressen har en kontinuerlig bevakning av Svenska kyrkan, landets största organisation. Alltså behöver biskoparna vara den utmanande institutionen på riksnivå.

Man kan lita på att biskopar redan idag är inblandade i vad som händer på SKUI, påstår jag utan att veta. De rekryterar präststudenterna till sina stift och följer dem genom utbildningen. Liksom flera gånger tidigare de senaste åren har visat behöver Svenska kyrkan ett biskopsmöte som är aktivt engagerat i den verkställande makten. Det ser ut som att de har börjat att fatta det själva.

Vi som inte är någon av aktörerna kan inte göra så mycket annat än att lyssna när andra berättar. Och redan det uppfyller som sagt debattens syfte. Även om Nordgren och Pettersson hade föredragit att deras studenter hade kommit upp till rektors kontor en och en och fört ”dialog”, gubevars.

När makthavare inte vill ha debatt så är det just debatt de behöver. Och den kritik som inte hörsammas kommer att upprepas, eller så kommer folk att rösta med fötterna. Jag vet vilken av de två alternativen som en frisk organisation vill se.

Det vanligaste är att makthavare inte svarar alls på kritik.

Man får väl tacka för att cheferna, när de tar till pennan, svarar så uselt.

Det är väldigt synliggörande.

Tack.

Till sist undrar jag bara inom parentes sagt vem biskopen är som beskrivs av nån anställd på SKUI som ”en jävla pajas”? Johan Dalman?

Elefanten i rummet

Elefanten i rummet och den tickande bomben.

Sveriges maktkorrumperade politiker och de enfaldiga riksnyhetsjournalisterna (mindre än tio undantagna) har skapat ett PK-klimat som misstänkliggör all social och kulturell kritik som på minsta sätt antyder koppling till islam. 

Ärkebiskopen har problem med det islamfientliga tankekomplexet och svårigheter med att tala om att kristna förföljs på svenska asylboenden.

Elefanten i debattrummet


Magnus Ranstorp

Idag lyssnade jag på ett reportage om ”Muslimska brödraskapet efter den arabiska våren” på Sveriges Radio Människa & Tro som sändes igår 28 januari 2021.
Mestadels handlade program om egyptiska Muslimska brödraskapet men halvvägs in i programmet går man över till att diskutera debatten kring Muslimska brödraskapet i Sverige. (28 min in)
https://sverigesradio.se/avsnitt/1661619
Själva skildringen om kunskapsläget hade tydlig slagsida och var partisk vad man lyfte fram - det hör man väldigt tydligt i reportaget. Man vill ge sken av att det inte finns belägg för våra påståenden som grundar sig i internationell forskning och som vi fört fram i debattinlägg. Denna förvanskning av vad vi vet och inte vet får inte gå emotsagd. Därför skrev jag följande till redaktionen idag:
****
Till redaktionen på Sveriges Radio programmet Människor och Tro
Ert inslag om eventuella kopplingar till Muslimska brödraskapet i Sverige av Sveriges Radio journalisten Edgar Mannheimer i SR Människor & Tro 28 januari 2021 var en partsinlaga snarare än objektiv skildring som bröt många perspektiv. Det var tydligt att materien och faktaunderlag inte hanteras korrekt då MB på europeisk nivå utelämnas helt. Ingen forskare hävdar att kopplingarna finns till egyptiska Muslimska brödraskapet utan till det europeiska Muslimska brödraskapets olika organisationer.
Brittiska säkerhetsmyndigheter i Muslim Brotherhood Review (ambassadör Sir John Jenkins och underrättelsekoordinator Sir Charles Farr) har slagit fast att European Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) är definitivt Muslimska brödraskapets organisatoriska moderskepp i Europa. Vidare har internationell forskning bekräftat att Muslimska brödraskapet finns och är verksamt i Sverige. Dr Lorenzo Vidinos bok “The Closed Circle Joining and Leaving the Muslim Brotherhood in the West” (Columbia University Press, 2020) har flertal kapitel av svenska medlemmar ur Muslimska brödraskapet som utförligt beskriver hur dessa kopplingar ser ut. Exempelvis finns ett kapitel om Pierre Durrani vars resa in i svenska Muslimska brödraskapet beskrivs utförligt och vilka organisationer han verkade inom och genom. Denna bok har även intervjuat Kamal Helbawy som grundade europeiska Muslimska brödraskapet. Detta är bara ett axplock av seriös forskning som finns och som bekräftar kopplingar.
https://cup.columbia.edu/.../the-closed-circle/9780231193672
Kopplingarna till svenska aktörer och Muslimska brödraskapet är inte “luddiga” utan glasklara - det står t.om. i deras stadgar. Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) vid upplösning så tillfaller tillgångarna FIOE. Exemplen är många. Tillika har Ibn Rushd (vars ledarskap är/har varit ordförande i IFiS) haft liknande skrivningar i sina stadgar att deras tillgångar tillfaller IFiS (något de ändrat under galgen nyligen). Den första meningen som står i stadgarna är att “Ibn Rushd Studieförbund grundades 2001 på initiativ av Islamiska Förbundet i Sverige”. Utöver detta har ledande företrädare som Abdirazak Waberi samt Chakib Ben Mahklouf haft ledande positioner inom både FIOE och IFiS.
Kopplingarna beskrivs även utförligt i våra artiklar i tidskriften Kvartal - benämnd “högertidskriften” i reportaget.
https://kvartal.se/.../statsstodd-folkbildning-for.../
https://kvartal.se/.../statsstodd-folkbildning-for.../
Mannheimer tar heller inte upp Aje Carlboms andra rapport för MSB där kopplingar och strukturer tydliggörs. https://rib.msb.se/filer/pdf/28456.pdf (sid 25 & 28).
Dessutom finner jag det anmärkningsvärt att Mannheim nämner mig två gånger utan att ha tagit kontakt med mig och mina kollegor om hur kopplingarna ser ut. Tillika inte heller Aje Carlbom, Pierre Durrani, Sameh Egyptson eller andra som fokuserat på frågan. Vad som klipps in är en poddintervju med Magnus Norell. Mohammad Fazlhashemi som är med i programmet har aldrig forskat om hur dessa kopplingar ser ut i Europa - ändå tillåts han göra en värdering på underlag som han inte behärskar.
mvh
Magnus Ranstorp

Svartrockar

För femton år (2006) sedan skrev jag det här blogginlägget som ledde till kommentarer, brev och telefonsamtal.

Religion kan och bör vara en tro på det goda, en tro att samlas omkring, i förtröstan och medmänsklig omsorg. Så kan det också tyckas vara när man betraktar till exempel den svenska delen av kristenheten med alla fantastiska kyrkliga verksamheter för olika åldrar.

Dock finns det en mörk baksida. Svartrockarna som arbetar energiskt i sina mörka kammare, för att främja den befängda uppfattningen att människor skulle ha olika värde, ger sig inte.

Den gyllene regeln som tillskrivs Jesus från Nasaret, har inte någon framträdande plats i deras agenda och de har blivit högljudda.

Ekman, Amritzer, Waldau, Fossmo, Gärtner, Kalin, Green, är bara några av alla namn som jag helst vill glömma, men de representerar mörka krafter som inte får glömmas.

Hur kan ett gäng religiöst fanatiska stollar ha fått för sig att Jesus från Nasaret skulle ha klassat in människor i olika värdegrupper? Alla människors lika värde, oavsett kön, sexuell läggning och nationellt ursprung, är så naturlig, att blotta tanken på åtskillnad, tyder på ett allvarligt feltänk. Huvudsäkringen måste ha löst ut och minst tre skruvar lossnat hos en människa som inte inser ett så obestridligt faktum som att alla människor har samma värde.

Det ligger nära till hands att betrakta islamistiska terrororganisationer som extrema uttryck för en våldsam ideologi, men jag är övertygad om att många extremkristna skulle använda lika våldsamma metoder för att nå målet, om inte västvärldens massmediala öppenhet begränsade handlingsutrymmet.

Religiös fanatism leder till gränslöst och spärrfritt förakt för oliktänkande. Om inte samhället och kulturen sätter gränserna, får svartrockarna fritt spelrum och de goda krafterna hotas.

Islamismen, det vill säga det politiserade Islam, kan bara utvecklas i länder utan demokrati, tryckfrihet och mänskliga rättigheter. Den stora invandringen av muslimer till Sverige, är därför inget hot även om jag anser att Perssonligan går väl långt i islamkramandet, men vi vet ju numera orsaken till gullandet. Röstfiske i grumligt vatten!

I kristna sekter som Knutby FFS och några andra som inte blivit lika kända för allmänheten ännu, för att där inte avslöjats något spektakulärt mord, finns ingen demokrati, tankefrihet eller jämlikhet/jämställdhet. Där utvecklas inom sekterna samma maktstruktur som i islamistiska stater och främst pingströrelsen har ett tungt ansvar för att sektledarna kan fortsätta sitt stolleverk.

Jag är glad över att tillhöra Svenska Kyrkan trots de svartrockar som finns kvar där. De är i min ålder och snart bara trista minnen. KG Hammar har varit den ledande och samlande kraften i Kyrkans förnyelsearbete, men han har inte varit ensam och de övriga finns kvar.

Trots att jag högaktar KG Hammar, undrar jag ofta över hur det hade sett ut om Martin Lönnebo hade blivit ärkebiskop. Det hade nog blivit mindre politiskt tumult, men förmodligen liknande eftertänksamt och stimulerande sökande.


Några kommentarer:


Anonymous said...
Hej du. Jag har bara skumläst din blog lite och fastnade för din närmast humoristiska beskrivning av ”svartrockarna som arbetar energiskt i sina mörka kammare, för att främja den befängda uppfattningen att människor skulle ha olika värde”. Vilken verklighet lever du i? Vem är det som är dömande? Du eller ”svartrockarna”. Jag känner en av dessa mörkermän som du nämner (Kalin), och han säger INTE att människor är mer och mindre värda. Tvärt om så är han mycket tydlig med att Gud älskar alla människor precis lika mycket, oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg och så vidare. Det Kalin vänder sig mot är att kyrkan i Sverige vill välsigna handlingar som bibeln (som väl måste betraktas som kyrkans grund) beskriver som synd. Märk väl: Kalin fördömer HANDLINGAR inte människor. En mördare är älskad av Gud trots att Gud fördömer mördandet. Därmed inte sagt att vi ska välsigna mördande. Svårare än så är det inte. Är all sexualitet god och uppbygglig? Om vi välsignar homosexualitet, varför inte polygami, tidelag och pedofili? Varför är inte den kärleken godkänd?Naturligtvis därför att sexualitet kan vara skadlig, om vi inte hanskas med den på det sätt som det var tänkt.

Hej Anonymous,

Som du såg, räknade jag upp några personer vars agerande i kyrkliga frågor, inte överensstämmer med mina värderingar.

I den värld jag vill leva i har alla människor samma värde och alla människor behandlar varandra enligt den Gyllene Regeln.

Kalin och några andra av dem jag kallar ”svartrockar” representerar värderingar som är otidsenliga.

Svenska Kyrkan har antagit nya förhållningssätt i takt med tiden och det har nu som tidigare upprört de oföränderliga svartrockarna.

Det är sällan möjligt att skilja människors värde från värdet av deras agerande när de handlar av fri vilja och av lust eller behov.

I Kalins fall handlar det om inkonsekvens. Bibeln är inte i sin helhet Kyrkans fundament.

Evangelium om Jesus från Nasaret är Kyrkans grund. Inte på något ställe i NT tillskrivs Jesus från Nasaret ett enda uttalande om samkönad kärlek. Hur kan då detta vara synd enligt Kyrkans grund? Är det för att Paulus vid ett tillfälle avrådde män från att ligga med män som med kvinnor?

Om detta kan man göra flera reflektioner. En är att översättningen är svår med tanke på den tidens grekiska. (Detta har Göran Koch-Swahne noggrant rett ut, men jag hittar det inte nu)

http://gkochswahne.blogspot.com

Om samkönad kärlek är synd enligt GT, vilket säkert kan utläsas av alla förmaningar som kan uttolkas där, blir alla människor syndare på ett eller annat sätt om GT ska vara vårt rättesnöre. Varför då välja ut en av alla synder och brännmärka vissa handlingar?

Citat Anonymous: ”Är all sexualitet god och uppbygglig? Om vi välsignar homosexualitet, varför inte polygami, tidelag och pedofili? Varför är inte den kärleken godkänd?”

Jag förstår inte sambandet. Det var kyrkomötet som fastställde de nya normerna och de behandlade inte dina frågor vid samma tillfälle. Om du anser att polygami, tidelag och pedofili, bör jämställas med samkönad kärlek, föreslår jag att du tar upp det inför nästa kyrkomöte.
17/6/06 17:48

Anonymous said...
Det jag menade var att om vi tillåter homosexualitet (som strider mot Guds ord) så kan vi lika gärna tillåta pedofili, tidelag eller polygami. Vilka är vi att säga att deras sexualitet inte är lika mycket värd som hetero eller homosexuellas? Det blir följden av att vi godtyckligt bestämmer oss för vilken sexualitet som är okej. Förstår du? Du säger att det sällan är möjligt att skilja människors värde från värdet av deras agerande när de handlar av fri vilja och av lust eller behov. Jag är en syndare, men jag är älskad av Gud i alla fall. Gud fördömmer synder av heterosexuella också, men han älskar människan. Menar du att det inte finns några syndare som Gud älskar? Eller måste man vara rättfärdig för att förtjäna Guds kärlek? Nej Gud älskar även syndaren, men han fördömer synden.Som jag sa: om det kommer en mördare till kyrkan ska vi välsigna mördaren, men vi ska INTE välsigna det faktum att han mördar. Med ditt resonemang om att det inte går att skilja på ett fördömande av syndaren och synden skulle Gud alltså inte älska mördaren?
18/6/06 14:26

Germund said...

Hej igen Anonymous,Kan du då berätta för mig var i Bibeln det står att homosexuella handlingar är synd?
18/6/06 20:42

Bengt said...
Hej Germund! Om du har gått på Göran Koch-Swahne’s lirkande, så är det klart att du inte kan läsa vad som står i Bibeln. Det är ganska svårt att läsa utantill. ;=) Jag vet inte om jag ska svara på vart det står att sexuella handlingar mellan samma kön är en synd, till dig? Jag låter Anonymous svara dig. Om han inte gör det så ska jag göra det för Anonymous, som en tjänst till dig, Germund. För inte ska du gå oviss om vad Bibeln säger, fast du nu kan uttala dig om den?”Som du såg, räknade jag upp några personer vars agerande i kyrkliga frågor, inte överensstämmer med mina värderingar.”Först och främst Germund. Guds Ord är eviga, så präster ska inte ändrå på något. Utan dom ska helt enkelt följa och lära som Bibeln säger tills Jesus kommer igen. Sen när du skriver att Guds Ord inte överensstämmer med dina så kallade värderingar, så visar du att du vet att Bibeln säger att homosex är en synd. Du är ju inte dum Germund, eller hur?Mvh/Bengt
19/6/06 00:52

Germund said...

Hej Bengt,Om jag är dum eller inte får andra avgöra, men jag är klok nog att skilja mellan Bibeln och Guds ord. Bibelns GT är fullt av regler och förmaningar som ingen modern människa kan efterleva. Varför då välja ut en av dem och brännmärka den som bryter just mot denna regel?J

Jag tycker absolut att du ska berätta för mig var det i Bibeln finns ens en antydan om att Jesus från Nasaret hade synpunkter på samkönad kärlek.

Beträffande Görans skepsis över vissa grekiska ords tolkning i NT, är jag helt övertygad om att han har rätt. De grekiska filosofernas rikt nyanserade ordlekar, influerade säkerligen språkbruket vid tiden för nedtecknandet av NT.

Citat Bengt: ”Först och främst Germund. Guds Ord är eviga, så präster ska inte ändra på något. Utan dom ska helt enkelt följa och lära som Bibeln säger tills Jesus kommer igen.”

Eftersom jag inte tror att Bibeln är Guds ord utan människors ord under inspiration av tankar om Gud och Jesus från Nasaret, håller jag naturligtvis inte med dig.

Citat Bengt: ”Sen när du skriver att Guds Ord inte överensstämmer med dina så kallade värderingar, så visar du att du vet att Bibeln säger att homosex är en synd.”

Ditt påstående här går semantiskt sett på kryckor, förutom att det är felciterat. På vilket sätt verifierar jag att Guds Ord stämplar samkönad kärlek som synd, när jag inte ens tror att Bibeln är Guds ord?
19/6/06 08:23

Hedersvåld

När den så kallade hederskulturens grottmänniskor förtrycker, misshandlar och dödar sina systrar, döttrar och hustrur, handlar det inte om heder, för dessa skamsvin har ingen heder!

De har bara skam och förnedring när de blir hånade av andra träsktroll för att de inte har kontroll över sina kvinnor.

Märkligt nog försvaras skamsvinen av kvinnor på vänsterflanken.

Det är obegripligt!

Hederskultur

Hederskultur är ett politiskt korrekt uttryck för skammens kultur.

Skitstövlarna som förtrycker döttrar, systrar och hustrur har ingen heder!

De har bara skam över att inte kunna kontrollera de kvinnor/flickor som de anser sig äga.

Samhället ska inte visa förståelse för de kulturella träsktrollsbeteenden som folket hos Feministiskt initiativ, V och Mp mörkar.

Samhället ska döma skamsvinen hårt och skoningslöst!



Nitton år efter mordet på Fadime Şahindal fortsätter hedersvåldet att skörda offer i Sverige och runt om i världen. I år skulle Fadime ha fyllt 46 år. Före sin död hade Fadime bland annat talat i riksdagen och i medierna och förde en då ganska okänd kamp mot hedersrelaterat våld och förtryck. Den 21 januari 2002 blev hon skjuten till döds av sin pappa utanför familjens hem.

Årligen under januari arrangeras Fadimedagarna av föreningen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime, med syftet att sprida kunskap om hedersvåld och förtryck – men även sätta press på makthavare. I år håller bland annat Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch tal.

Pela Atroshi och Fadime Şahindal är Sveriges mest kända och uppmärksammade offer för hedersmord, och organisationen som bär deras namn vänder sig till flickor, kvinnor och unga män som är utsatta för, eller berörda av, hedersrelaterat våld i Sverige.

Temat för Fadimedagarna i år är ”Hedersvåldet lever. Myndigheter sviker”, för att uppmärksamma att utsatta som söker stöd hos myndigheter inte får den hjälp de har rätt till, säger Omar Makram som är sakkunnig på GAPF:

– Vi vill belysa på vilket sätt myndigheterna sviker dem som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck, vilka problem och brister som finns, och framförallt titta på hur man kan förändra och åtgärda det på ett konstruktivt och konkret sätt, säger han.

Under Fadimedagarna deltar politiker och hundratals organisationer. Men hedersförtrycket har inte alltid tagits på stort allvar i Sverige.

I en debattartikel i Dagens Nyheter år 2000, undertecknad av dåvarande integrationsministern Mona Sahlin och ministerkollegan Margareta Winberg, hävdade de båda att det inte förekom något hedersvåld eller några hedersmord i Sverige. De skrev bland annat:

Det finns ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor.

Senare har Mona Sahlin tagit tillbaka sin ståndpunkt. I en intervju i DN den 1 februari 2018 ångrade hon djupt att hon hade förnekat hederskulturen.

”Jag var en del av maktens tystnadskultur. Makten lyssnade mer på männen än på kvinnorna. Jag ångrar djupt att jag inte tidigare såg hur unga flickor och kvinnor blev offer för hedersförtryck och hedersvåld”, sade hon i DN-artikeln.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch, som är en av de politiker som talar under Fadimedagarna, anser att politiker inte tagit hedersproblematiken på allvar och att det inte är något att förvånas över.

– Jag tror att man har varit väldigt rädd för att bli anklagad för rasism och i stället så har man svikit dem som behövde den svenska generositeten, den svenska fristaden, som mest.

30 år gamla Hedlandsmordet

I sitt tal under Fadimegalan kommer Ebba Busch att lyfta en händelse på 80-talet då ett par hittades mördade i naturreservatet Hedlandet, några mil söder om Eskilstuna, 1986.


Ibrahim och Bafreen var båda kurder från Irak och hade lärt känna varandra i Eskilstuna. Den 29 maj 1986 hittades paret mördat, bara månader efter sitt bröllop. Kvinnans släktingar påstod att mannen hade varit politiskt aktiv i Irak och att det kunde vara motivet. Omkring 150 svenskar och kurder samlades på begravningen och i täten bars en banderoll med texten: ”Stoppa terrorn mot det kurdiska folket”.

2002 började polisen arbeta med fallet igen efter flera tips. Spåren i polisutredningen har hela tiden pekat mot gärningsmän som är närstående till kvinnan och i dag tyder mycket på att kvinnans familj begick brottet.

– Säpo var inkopplat och utredde det då som en terrorhandling. Man hade då så svårt att förstå att man kunde utsätta någon i sin egen familj för det här, för att man ”vanärade familjen”, säger Ebba Busch.

”Sverige ska bli ett land där det är svårt att utöva hedersförtryck”

GAPF:s grundare Sara Mohammed var en av dem som uppmärksammade problematiken med hederskultur redan på 2000-talet då hon startade föreningen.

GAPF:s grundare Sara Mohammed var en av dem som uppmärksammade problematiken med hederskultur redan på 2000-talet då hon startade föreningen. Foto: Simon Rehnström/SvD/TT.

Hon har sitt ursprung i södra Kurdistan och under uppväxten blev hon själv utsatt för hedersvåld och förtryck. Vid 17 års ålder lämnade hon sin familj sedan hennes bror, som försökt få henne bortgift, misshandlat och dödshotat henne. 1993 kom hon till Sverige som politisk flykting.

Ebba Busch har tidigare år hållit tal under Fadimedagarna. Hon menar att Sverige fortfarande har en lång resa att göra.

– Min önskan är att Sverige ska bli ett land som har ett rykte om sig att det är svårt att utöva hedersförtryck här och där har vi fortfarande en lång bit kvar tills vi når det målet, säger Ebba Busch.

Vilka myndigheter behöver göra mer?

– Dels vill vi ge Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga hedersförtryckets omfattning. Sedan är det socialtjänst, skola och polis som vi vill ska öka kunskapen om hedersförtryck. Vi vill också göra vissa förändringar i möjligheterna att bryta sekretess, att kunna larma andra delar av Myndighetssverige.

Kristdemokraterna vill införa en ”Forced marriage unit” enligt brittisk modell, som ska arbeta med att hämta hem flickor som har blivit bortförda och utsatta för tvångsäktenskap utomlands. Ebba Busch tycker att det fortfarande är alldeles för lätt att hedersförtrycka någon och komma undan med det.

– Det gör att vi får ett rykte om oss att i Sverige är det möjligt att utöva hedersförtryck, säger hon.

Vilka lagskärpningar vill du se på hedersområdet?

– Vi vill bland annat särreglera hedersbrott i lagstiftningen för att tydligare markera problemets storlek och utifrån det också kunna sätta in nödvändiga åtgärder, säger Ebba Busch och tillägger:

– En stor anledning till att Sverige inte kommit längre än vad vi har när det kommer till hedersförtryck är att vi har en feminism, inte minst inom socialdemokratin, som vägrat göra åtskillnad på hedersförtryckets särart och våld och förtyck som utövas mot kvinnor i stort. Feminister i Sverige förnekade under lång tid hela hedersförtryckets särart, jämfört med övrigt våld och förtryck som kvinnor utsätts för. Så hedersförtrycket fick breda ut sig och slå rot i Sverige.

Man uppskattar att det är ungefär 240 000 unga som kan vara utsatta för hedersförtryck i Sverige, alltså var tredje ung som är född utomlands eller som har två föräldrar som är födda utomlands, visar en kartläggning från 2017.

– Och det är otroligt många människor. Kunskapen har varit låg hos våra myndigheter och resurserna för de här brotten har varit alldeles för små. Då hamnar vi i en negativ spiral, för då sänds också signaler till hela övriga samhället och övriga omvärlden att det är möjligt att utsätta en annan människa för hedersförtryck och komma undan med det. Vi måste sätta hårt mot hårt och ställa oss på brottsoffrets sida, säger Ebba Busch.

Svårt att mäta omfattningen

Socialstyrelsen fick alltså 2017 i uppdrag av regeringen att kartlägga omfattningen av hedersrelaterat våld och förtryck i alla åldersgrupper i Sverige. Men någon ny kartläggning över hur många kvinnor och män som utsätts för hedersförtryck har inte gjorts sedan dess.

– Det är en viktig del som vi trycker på nu, att kartlägga hedersförtryckets omfattning, säger Ebba Busch.

”Har man inte koll på problemet, då kan man heller inte lösa det”

– Vi behöver ha uppdaterad och korrekt information om hur det ser ut, för det här har ju eskalerat under lång tid. Det måste Socialdemokraterna, framför allt, svara för, vad det är som har gjort att man inte har valt att gå på tidigare med en ny kartläggning. Har man inte koll på problemet, då kan man heller inte lösa det, säger hon och tillägger:

– Det är det som har varit socialdemokratins problem i mötet med hedersförtryck, att man har trott att det går att utbilda sig förbi – alltså så länge människor får gå i skola, så länge människor ges chans att få ett jobb, så kommer man att sluta med hedersförtryck.

– Men det är ju bara att titta på Fadimes pappa, till exempel. Han var väl etablerad i det svenska samhället, var inte ekonomiskt eller socialt utsatt, men han var helt enkelt inte värderingsmässigt integrerad. Det här blir då resultatet, säger Ebba Busch.

Av alla kvinnor som mördades 2016 var en tredjedel, sex av 18, hedersrelaterade, enligt statistik från 2017. Men mörkertalet är stort, enligt Omar Makram, som är sakkunnig hos GAPF:

– Förhoppningsvis får vi en bättre bild när hedersbrott får en egen brottsrubricering, men även då kommer vi inte att ha hela bilden.

Hårdare straff och egen brottsrubricering föreslås

Från den 1 juli 2020 har en ny, särskild straffskärpningsgrund för hedersrelaterade brott införts i Sverige. Om ett motiv för ett brott har varit att bevara eller återupprätta heder ska det ses som en försvårande omständighet när straffet ska bestämmas. Det är motivet som avgör om ett brott ska anses vara hedersrelaterat, inte typen av brott.

Riksåklagaren har även, på uppdrag av regeringen, föreslagit att det införs en egen brottsrubricering för hedersrelaterade gärningar. Förslaget är just nu ute på remiss och har mött blandade reaktioner bland remissinstanserna. Advokatsamfundet är positivt inställt till riksåklagarens förslag, medan Svea hovrätt riktar skarp kritik mot delar av det.

Svea hovrätt skriver att man har ”förståelse för behovet av att i lagstiftningen markera allvaret i den typ av brottslighet som utredningen beskriver”, men konstaterar att en stor del av brottsligheten som kan komma att bedömas som hedersbrott redan omfattas av de befintliga fridskränkningsbrotten. Hovrätten ifrågasätter huruvida införandet av ett särskilt hedersbrott kan komma att fylla annat än en symbolisk funktion.

”Myndigheter måste ha ett offerperspektiv”

GAPF:s sakkunnige Omar Makram tycker att det finns stora brister i kunskap och förståelse kring hederskultur, och mekanismerna bakom hedersvåld och förtyck.

– Även om vi får nya skärpta lagar, vilket GAPF har drivit länge, finns det mycket mer att göra.

Han berättar att GAPF har tagit fram 64 förslag på åtgärder inom elva områden för att motverka hedersvåld och förtyck i Sverige.

– Okunskap leder till osäkerhet när man bemöter hedersutsatta som söker hjälp, och ofta leder det till en ökad hotbild och en värre livssituation för dem, säger han.

Omar tror till exempel att socialtjänsten kan utsätta den drabbade personen för fara genom att försöka föra samman familjen, som ofta utgör själva hotet. I stället behöver man fokusera på offret, menar han.

– Det finns också personal inom olika myndigheter som bär på problematiska värderingar, som kan vara relativisering av problemet eller personal som själva lever efter hedersnormer, säger han.

Vad kan myndigheterna förbättra?

– Kunskapen måste öka och då blir utbildning om hedersrelaterat våld för personal inom olika myndigheter nödvändig. Det är också viktigt att utveckla effektiva rutiner och handlingsplaner för att bemöta sådant våld. Dessutom är det viktigt att säkerställa att all personal står för de grundläggande värderingar som vårt samhälle bygger på.

”En missriktad välvilja”

Ebba Busch menar att kunskapen om hedersproblematiken har blivit betydligt bättre de senaste decennierna, men Sverige har fortfarande inte kommit tillräckligt långt.

– Och det beror på en missriktad välvilja att vara öppen och tolerant. I stället har man välkomnat och tillåtit intolerans att slå rot, med det här förtrycket att begränsa människors frihet och möjlighet att ta del av Sverige som alla vi andra, säger hon.

Vad tror du att en ung tjej som lever under hedersförtryck vill ha för stöd?

– Framför allt skulle jag vilja att när man slår på tv:n skulle man se makthavare som tar det här på allvar och inte blundar för det här svåra problemet. Och att man ser och känner att det finns makthavare som står på ens sida och slåss för en.

– I vardagen behöver vi möjliggöra för lärare, socialsekreterare och polis som man möter att kunna läsa av den situation offret är i och ge hjälp som räddar liv, säger Ebba Busch.

TEXT: Sara Choghrich

Bulletin har sökt justitie- och migrationsminister Morgan Johansson för en intervju men han har avböjt, meddelar hans presssekreterare.

Bild- och formskapare

Hans Lindström, Jan Romare och Oscar Reutersvärd.

Tre fantastiska konstnärer som jag har haft kontakt med.

Alla tre har gått ur tiden.

Den första var Oscar Reutersvärd.

Jag köpte två bildalbum skapade av Hans Escher och blev totalt fascinerad av illusionsbilderna.

Sedan hittade jag bilder av Oscar Reutersvärd och eftersom han bodde på Valhallavägen i Stockholm, bara 15 km från mitt hem, ringde jag honom.

Han svarade direkt och när jag frågade var man kunde se hans bilder, välkomnade han mig hem till sig.

Jag fick fyra bilder av honom.

Jan Romare hade redan tidigare varit min favorittecknare och när jag ville låna några bilder till bloggen, ringde jag honom och fick tillstånd.

När han såg bloggen skickade han ett vykort till mig. Det här är fram- och baksidan av kortet.

Några av de bilder jag lånade

Sedan upptäckte jag Hans Lindström och ville använda också hans bilder.

Varje gåcng skickade jag ett e-brev och fick snabbt svar med godkännande. Första gången ringde jag och fick det korta svaret: Gärna.

Den sista bilden snor jag eftersom jag ännu inte kan få kontakt med Hans, men det kommer nog snart och då får jag be om tillstånd retroaktivt.

Hans Lindström

 

Genom åren har jag lånat många Lindström-bilder men enbart efter tillåtelse per telefon eller epost

Noaord – Noanamn i PK-riket

Nog med noaord – vargen finns vad vi än kallar den
24 JAN 2021 CARL LINDSTRAND

Inom juridiken är det centralt att hålla reda på ords betydelse. Under dryga två decennier har jag som affärsjurist med avtalsförfattande som en av de dagliga sysslorna lagt ned otaliga timmar på att definiera termer. Det är centralt för att undvika onödiga tvistigheter och för att det inte för en utomstående skall råda någon tvekan om vad termen avser att beskriva. Jag är därför den förste att hålla med om att det är viktigt att förstå vad som egentligen menas när någon använder ett ord. Det sagda gäller inte bara juridiken utan de allra flesta discipliner. Även inom samhällsdebatten är det således centralt att de begrepp man använder sig av ringas in. Det är alltså inte på något sätt fel att exempelvis ställa frågan om upploppen vid Kapitolium rätteligen skall betecknas som ett ”kuppförsök” eller som något annat. Och den som lyfter den frågan skall inte behöva löpa gatlopp för att man gör det.

Men syftet med att nagelfara termer kan vara något annat än det goda i att fånga en företeelse så exakt som möjligt. Istället kan det handla om att man tar överdriven hänsyn till om någon kan ta illa vid sig (det finns det förstås alltid någon som kan) eller om att man vill undertrycka företeelsernas blotta existens. I värsta fall är man ute efter att misstänkliggöra avsändaren av ett budskap genom att hävda att vederbörande i illvilliga syften använder förbjudna – eller tabubelagda - ord.

”Tabu” är ett polynesiskt begrepp som innebär att något är förbjudet eller alltför heligt för vanliga dödliga att befatta sig med. Ett annat polynesiskt koncept som letat sig in i svenskan, men som för många kanske är mindre bekant, är dess motsatsord ”noa”. ”Noaord” eller ”noanamn” tjänar alltså till att tvätta bort tabustämpeln från ett ord så att det kan yttras och så att man kan diskutera den företeelse det syftar på. Noaord är med andra ord en särskild form av eufemism.

De klassiska svenska noaorden har handlat om alternativa beteckningar på farliga eller skadliga djur eller laddade religiösa företeelser. Gemensamt för dessa var att man var rädd för att frammana sådana företeelser genom att kalla dem vid deras rätta namn (jämför hur den magiska befolkningen i Harry Potter-böckerna räds att yttra namnet ”Voldemort” för att istället tala om ”Han som inte får nämnas vid namn”). Istället hittade man på nya ord som ofta var insmickrande eller harmlösa: ”varg” istället för ”ulv” (och sedermera ”gråben” istället för ”varg” när det ordet till slut blev för känsligt), ”Mickel” istället för ”räv”, ”Hin håle” istället för ”djävulen”, osv.

I svensk offentlig debatt och nyhetsrapportering finns på motsvarande sätt en tendens att hitta på nya ord för farliga företeelser i stället för gängse tydliga beteckningar. Det är särskilt påtagligt när det rör sig om organiserad brottslighet och då inte minst om det förekommer etniska förtecken.

Man pratar således ogärna om etniska och/eller klanbaserade gäng som drabbar samman eller ägnar sig åt våldsamma upplopp, utan det får heta ”grupperingar” och att det har varit ”stökigt”. En upprörd metadebatt uppstod när termen ”no go-zon” nämndes i sammanhang som behandlade det som nu får heta ”utsatta områden”. Det offentliga samtalet har således sina egna noaord, och ve den som dristar sig till att använda andra termer, särskilt sådana som närmare kan tänkas träffa den hårda verklighet man så gärna vill täcka in med språkliga krockkuddar.

Men magiskt tänkande hör hemma i mänsklighetens forntid och den enskilda människans barndom. De kriminella klaner som nu opererar i den bistra svenska verkligheten slutar inte att ägna sig åt sin samhällshotande verksamhet därför att man istället benämner dem ”släktbaserade nätverk”. Definitioner i all ära, men syftet med nya ord måste vara att med större exakthet beskriva verkligheten. Och valet av term spelar i realiteten mindre roll så länge det är rimligt klart för alla vad avsändaren menar. Där Sverige nu befinner sig är det således centralt att vi prioriterar ett samtal om de angelägna sakfrågorna istället för att fastna i en meningslös metadebatt om vilka ord som är lämpliga att använda. Ty vargen finns vad vi än kallar den.